Dela sidan på:

Att dö

Ojdå…, jag dog visst! I vissa fall kan man nog känna så under en bråkdel av en sekund, något av det sista man upplever. Det finns dock en kunskap om döendet som få känner till. Fysiologer har kunnat konstatera att hörseln är det sista sinnet som lämnar kroppen. Vissa forskare menar att det kan vara kvar i 30 minuter. Andra menar att hörsel kan vara kvar längre än så. Det är enklare att konstatera att hörseln är det sista som lämnar, än det är att få klarhet i om den som är ”nydöd” kan förstå det som de hör. När jag arbetar som sjuksköterska är jag väldigt noga med att aldrig konstatera ett dödsfall innan jag har förklarat vad jag ska göra. Visst har det hänt att en eller annan ur personalgruppen gjort sig lustiga över det. Ibland har jag förklarat för dem efteråt men ibland har jag struntat i det.

Hur känns det att dö? – Ja, det är en fråga som alltid stimulerat oss till att tänka och till att söka tröst. Det är dessutom en fråga som de flesta av oss kommer att ställa oss när vi dör gradvis i någon sjukdom. Det är ju så de flesta av oss kommer att dö! Det är få som dör av olyckor (trauma) eller av ren ålderdomssvaghet.

Jag har precis avslutat en bok – Ett försvinnande – som till största delen är en analys av hur olika dagstidningar belyste en tragisk gåta.

Idag har jag börjat skriva lite på en annan bok vars frö såddes i försomras på en fest.

Jag tänker försöka beskriva några sannolika dödsförlopp och gör det i form av separata historier. Författare, vilket jag inte är, beskriver ofta döden. De beskriver andras död. Ett undantag är First blooth. Jag tänker inte låta någon fictionfigur dö i den kommande boken. Däremot kommer jag att låta mig själv dö på många olika sätt och beskriva det.

Blir något i stil med….

Kniv i magen

Jag skrattar för mig själv när jag går mot nattbussen hem. Jag är ganska berusad och bekymmerslös efter en eftermiddag och kväll med Ölinnebandygänget. Historien har bundit oss samman. Jag tänker tillbaka till hur allt startade.

Idag är vi medelålders men när vi träffades var vi inte äldre än 8-9 år. Vi kom från ett höghusområde i Kalmar och tillbringade mycket tid i Funkaboskolans fridsgård. Jag minns hur Lasse sprang omkring med korta innebandyklubbor som nästan var av mjukplast. Innebandy var en helt ny företeelse på den tiden. Idag är han 40 och väger mer än 110 kg med en ordentlig pondusmage men han är ett bollgeni som sällan skådats i Sverige! Mina småbröder som också närmar sig 40- var också med i innebandyns barndom. Genom en slump började vi arbeta inom sjukvården: Tillsammans med ambulansgänget startade vi upp en stor prestigefylld innebandyserie inom Landstinget.

Vi tränade aldrig men vi spelade ofta. Mödravården hade en liten gymnastiksal med anor från 1900-talets början. Det var där som vi spelade. Små mål, liten plan, snabbt och ibland mycket fysiskt spel var parollen under flera år. Jag skrattar högt för mig själv när jag tänker på hur vi ser ut på planen idag…det flesta av oss orkar med några minuter innan det är läge för en halv öl…vi svettas nog lika mycket som för halva livet sedan men vi åstadkommer inte lika mycket. Varje gång vi har ölinnebandy – kanske 2 gånger per år, blir det en oförglömlig kväll som börjar med Ölinnebandy, följs upp av bastu, middag och en runda vid blackjackbordet eller Bowling. Det är nästan bara då jag är ute i nöjeslivet. Lasse är begravningsentreprenör, min ena bror är sjökapten, min andra är rörmokare och jag är allt annat;-). Så kan det bli i livet..Mina tankar avbryts av att jag ser att någon ligger ner och blir sparkad av tre andra. En våg av ilska väller upp i mig som är så intensiv att jag inte kan hålla tillbaka den.

– Era jävla råttor, skriker jag när jag sliter bort en av förövarna och samtidigt känner hur jag får in en fullträff med min högernäve på en annans käke som går av med ett ljudligt knakande. För andra måste det ha sett löjeväckande ut att en medelålders gubbe i svart kostym ger sig på några ligister. Jag får ett slag i magen som får mig att tappa luften för några sekunder och som samtidigt gör mig lite illamående. Jag viker mig ner och kräks men reser mig sakta upp samtidigt som jag ser att de tre förövarna springer från platsen. Världen börjar snurra för mig och jag kan inte längre hålla mig upprätt. Jag lägger mig ner samtidigt som jag hör ungdomars skrik. – Ring ambulans, skriker någon liten tjej med en gråtblandad röst. Jag är visserligen inte nykter men känner ändå hur min puls stiger. Jag får plötsligt väldigt ont – en brännande intensiv smärta i magen, kan inte längre ligga annat än i fosterställning.

Smärtan avtar och jag börjar frysa enormt samtidigt som jag känner en törst som jag aldrig trott att man skulle kunna känna. Jag skakar och kan förnimma att någon lägger en jacka på mig. Nu blir jag rädd och förstår att jag är mycket allvarligt skadad. Jag förknippar känslan med då jag som 11-åring hämtades av ambulans när jag hade åkt skridskor. Av folks reaktioner omkring mig börjar jag förstå att jag kanske inte kommer att klara mig. Jag känner inte längre mina armar eller ben och börjar bli trött samtidigt som törsten plågar mig. Jag hör en skarp siren och människor som skriker. Plötsligt står ”Tobbe” från ambulansen över mig och säger ”har du ont Kenneth”…-Konstigt, har inte sett honom på 8 år, har nog aldrig gillat honom…-Nej, jag har inte ont, svarar jag eller var det bara något som jag tänkte? Ögonen känns för tunga för att hållas uppe och jag orkar inte kämpa emot, jag kan förnimma att jag håller min son 1,5 år iklädd sin vita solmössa på mina axlar…vi går i vattnet vid Sundsvägen, eller är det bara bilden som jag minns? Det sista jag upplever är att jag hör min dotter och min mor gråta. Ett dygn senare lastas jag in i Lasses transportbil för att köras till Rättsmedicin i Linköping.

Kommentarer

kommentarer