Dela sidan på:

Att ta ansvar för anfäder

 

”Du är en mycket intelligent man som är hängiven det du gör”, skrev min faster.

I själva verket är jag ganska korkad men jag har fantasi, är kreativ och envis.Hon syftade på att jag har följt upp några vaga indikationer gällande att släkten äger mark och fastigheter utan vetskap.

Min far och fastrar var minderåriga då min farfar dog som en följd av en arbetsplatsolycka.Vid bouppteckningen, 21 juli 1957, företräddes de av en ”God man”. Farfar dog fattig. Inga fastigheter fanns upptagna i förteckningen.  Min undersökning visar att min farfar lämnades så som 3 åring, till kusiner när hans far (min farfars far) och min farfars fars syskon samt min farfars syskon emigrerade. När min far dog i oktober 2011, började jag undersöka vilka från släkten som emigrerade samt när, och vart ifrån de emigrerade. Jag fann att min farfars farfars syskon och min farfars far samt hans barn (utom min farfar), var smeder och ägde fastigheter söder om Kalmar.

Jag har letat i flera gamla arkiv. I två fall, såldes fastigheter när de emigrerade. I två fall, ägde mina anfäder alltjämt sina fastigheter i Sverige, 25 år efter att de hade emigrerat, dessa stals sedan och såldes vidare. I två fall, äger en släkting alltjämnt två fastigheter om 5500 kvadratmeter med skog, trots att denne släkting som stred för USA i både första och andra världskriget (mönstrade som 62 åring), har varit avliden i 60 år.  Min farfars farfar, Frans Otto Forsberg, föddes 1838, var den som såg till att nästan alla i släkten emigrerade. Flera av dessa blev förmögna och är ännu rikare idag. Jag sökte efter vad som hade skett med Frans Otto. Han fanns inte med i de stora släktsökardatabaserna i Sverige eller i USA. Kyrkogårdsförvaltningen visste heller inte. Jag åkte och letade efter en gravsten och fann hans frus, Maria Kristina, 1839-1909. Den var stor och påkostad. När jag skrapade bort mossa, såg jag att längst nedre står det ”F. Forsberg´s familjegrav”. Ingen från kyrkan visste något. Jag började därför bläddra i gamla arkiv och fann att Smeden Frans Otto, dog i maj 1926, i den lilla stugan i den lilla orten, dit han flyttade och bildade familj 1862. När han dog var min farfar 17 år. Han visste säkert inte om, att han hade sin gamla farfar inom 2 mils avstånd. Jag löste alltså gåtan om texten på gravstenen. Min farfars farfar begravdes jämte sin hustru. Ingen anhörig fanns kvar i Sverige och ingen skrev dit hans namn på gravstenen. Jag ska fixa det på något sätt. Förvisso var Frans Ottos barn i Amerika, ganska rika redan år 1909 då Maria Kristina dog, men jag tror inte att de bekostade gravstenen som måste ha kostat en förmögenhet för den fattige smeden Frans Otto.

Det som jag har gjort och som jag nästan är klar med, borde ha gjorts för 80 år sedan. Så enkelt är det inte! Min farfar var ensam kvar i släkten och visste nästan inget alls. Han var fattig och arbetade som målare, utan att ha fått utbildning. Min far var 13 år då min farfar dog. Han gick till sjöss som 16 åring, skaffade familj, lyckades ta yrkesbevis för grävmaskiner. Min far, Allan, var ingen akademiker.Den enda i släkten som har haft möjligheter och resurser för att kunna karlägga och försöka ställa till rätta som jag har gjort, är jag. Det viktiga är att någon har gjort det som måste göras förr eller senare.

Kommer detta att förändra något för mina kusiner (arvingar till min ena faster), min andra faster och för mig och mina bröder? – Ja, det borde det göra. Det tar lite tid, att få lagfart på det som rätteligen tillhör oss, men sedan, kan vi använda marken, sätta upp några sommarstugor. På så sätt återvänder släkten Forsberg till den plats som Frans Otto och Maria Kristina, valde ut, en gång för ca 150 år sedan.

Kommentarer

kommentarer