Dela sidan på:

De vita strecken i vägen

De vita strecken i vägen är smartast att springa på när man springer i strumporna. Fungerar lika bra i torrt som i sommarregn.  Jag och min son hade cyklat 20 km och hade 10 km kvar när jag fick punktering. För det mesta använder jag hjul med däck och inneslang eftersom hjul som endast har däck (tubdäck) går inte att laga och kostar minst 400 kr st. Det är sällan jag får punktering. När jag hade lagat däcket, cyklade jag 100 meter innan det sprack upp igen. Jag och min son stannade igen men det var sent så jag sa åt honom att cykla hemåt så kanske jag hinner ifatt honom. Två lagningsförsök senare gav jag upp. Mina laglappar var för gamla. Gummi är färskvara.

Jag tog av mig cykelskorna och började småspringa ledandets cykeln. De första km var asfalten jämn. Det kändes helt ok. Sedan blev asfalten mer grovkornig. Det vare obehagligt men efter några kilometer började jag vänja mig. De sista fyra kilometrarna kunde jag börja springa på de vita vägmarkeringarna. De var jämna och dessutom oftast fria från vasst smågrus. Det hade börjat regna ett stilla sommarregn. Mina tysta tassanden förvandlades snart till plaskande. Det var mörkt ute och jag gissade att klockan var strax efter 23. När jag kom hem möttes jag av min dotter som var ute med en av hundarna. Hon tog ett kort med mobiltelefonen. När jag sprang och även efteråt tänkte jag på att de flesta olyckorna, försvinnanden, personliga katastrofer, börjar med något harmlöst som leder till något annat som leder till det som sker – någon drunknar, går vilse och försvinner osv. Det är ju faktiskt så att en liten löjlig punktering som inte kan lagars för att färsk materiel saknades, kan leda till trafikolycka. Allt beror på vilka val som görs. Jag tänkte på bekanta som jag har som sannolikt inte har någon alls som saknar dem om de är borta ett par dygn. Jag tänkte på Mauro Scocco´s ”Till dom ensamma”….En sång för alla dom som inte kommer hem till någon som frågar hur det är…

Kommentarer

kommentarer