Dela sidan på:

Den gråtande Triathleten

21 november 2010

Solna

Förändring….förändring…FÖRÄNDRING…Texten som du just hade formulerat på pappersarket tycks vara självlysande. Snöblandat regn föll utanför köksfönstret klockan var 04 den 21 november 2010. För varje formulerad bokstav, kändes livet ett snäpp lättare.  I september hade Liza, er dotter flyttat till Lund för att studera. Din fru hade börjat ett nytt jobb som engagerade henne. Hon hade blivit som pånyttfödd, men du fanns inte med i hennes nya liv. I regel kom hon inte hem förrän kl 21 om kvällarna. De flesta helgerna var hon borta på kurs.  Du hade kommit så långt som du kunde komma inom firman. Ditt arbetsliv var en enda daglig resa där dagens timmar passerande förbi lika förutsägbart som stolparna du såg genom fönstret på pendeltåget då du åkte till och från jobbet.  Varje dag – alltid samma sak. Den senaste tiden hade du börjat vakna efter bara någon timmes sömn.  Du hade börjat inse att det spelade ingen roll om din fru ligger i sängen jämte dig – du kände dig ändå miljoner mil från henne.  Fyra timmar tills du skulle vara på kontoret. Du krängde på dig kostymen och överrocken, svepte en kopp kaffe från gårdagskvällen och började gå de 15 kilometrarna till jobbet.

I ena byxfickan hade du lappen med dina ord – ord som brände, som du intuitivt, visste skulle utvecklas till något mer. Det var sökandet efter detta onämnbara som fick dig att bryta din rutin om att alltid ta kl 07.13 pendeln, till jobbet.

 

1 augusti 2011

Kalmar

Det är inte första rundan – du har tillbringat sex helger med träning i Kalmar tidigare. Alla helger i ensamhet men ändå inte. Du ska precis påbörja den långa med svaga stigningen mot Flygrakan på vägen mot Fagerhult, när du ler för dig själv och tänker tillbaka: Du tänker på din första träningshelg i Kalmar. Det var bitande kallt och massor av snö.  Den 22 november hörde du en grabb i fikarummet prata om ”Järnmannen Kalmar”. Därmed visste du vad nästa steg i ditt nya liv som innebär förändring, skulle bli. Du hade förvisso inte sprungit mer än fem mil per månad under de senaste 20 åren men som 25 åring, hade du sprungit Stockholm maraton på 2.44. Redan samma dag – den 22 november 2010, anmälde du dig till Kalmar Triathlon den 6 augusti 2011. Dagen efter, fick du tillåtelse att börja arbeta halvtid – det sporrade dig ytterligare, eftersom det innebar att till och med firman, ansåg att du inte var viktig. Du började trappa upp din träning från en timme per dag till tre timmar innan julafton 2010. Som vanligt samlades släkten. Du fick hämta din frus mamma från ålderdomshemmet, din frus systrar kom med alla sina barn och sina x- män och gemensamma barn och icke gemensamma barn samt sannolikt något barn som ingen längre visste vems det var. Du hällde i sedvanlig ordning, i männen några stadiga groggar i bastun, innan du ådrog dig ditt vanliga uppdrag som tomte. Året var 2010 men tanterna och farbröderna propsade på fullaste allvar att du skulle säga att du – givetvis efter Ankan – skulle säga att du skulle köpa en kvällstidning. När tomten knackade på dörren, var det meningen att ingen skulle känna igen dig. Du väcktes ur dina tankar för en stund när du i höjd med infarten till djursjukhuset blev omcyklad av några tränande triathleter från Kalmar RC.  Dessa är allid klädda i landslagets färger. De frågade om du skulle vara med på lördag. – Ja, det betyder mycket för mig, sa du och kände dig mycket mindre ensam än på många år. Leende fortsatte du cykla och fortsatte tänka tillbaka på julafton. När du som tomte hade fullgjort din plikt, försvann du ut i natten. Faktum var att du hoppade in i en taxi som tog dig till ett hotell i city. Du hade planerat allt noga. Chefen hade gett dig tjänstledigt till 1 september 2011 och på juldagen flög du från Arlanda till Sydafrika för att fly från dit gamla ja, för att träna och fira nyår. Du hann med att spordyka och havsfiska.  Direkt efter nyår köpte du en Chrysler Voyager, skåpbil som rymde sina viktigaste prylkar så som kläder och träningsprylar

Våren och en del av sommaren tillbringade du på olika hotell och vandrarhem.  Din Chrysler och ditt bankkonto gav dig en frihet som du hade glömt bort, fanns. Du hade ringt din dotter och förklarat för henne – hon förstod dig och undrade varför du inte hade gjort något liknande tidigare.

 

6 augusti 2011

Kalmar Triathlon

Ängöleden 1,5 km norrut från växlingsområdet

Klockan 20.37.

Kenneth´s iakttagelser

Jag heter Kenneth och var på hemväg efter att ha tagit mig runt tävlingen för 16:e gången.  Vissa år ser jag medtävlanden som gör något som biter sig fast i mitt minne. När jag körde norrut med bilen för att svänga av mot Öland, strax innan avfarten mot Gröndahls IP, såg jag en man i 45 års ålder springa ensam i skymningen som egentligen hade övergått i mörkret. Springa är fel ord! Han stapplande och slängde fram kroppen samtidigt som han höll huvudet fixerat med blicken fäst snett framför sig mot marken. Tårarna rann i en strid ström nedför hans kinder. Jag stannade bilen och stapplade mig fram till honom. Jag stapplade med honom en bit under tystad. Efter en stund sa han – Det går bra….jag måste klara detta själv. – Ok, sa jag, men har du någon med dig, frågade jag. – Nej, detta är viktigt…jag måste klara detta själv, sa mannen alltjämt med tårarna rinnande. Det kommer du att göra sa jag och lämnade mannen samtidigt som jag såg en cyklist med funktionärströja närma sig oss.

 

Kommentarer

kommentarer