Dela sidan på:

Den som faller i dör

Även under vårvintern är det vackert i skogen. Kanske är det bara som jag inbillar mig att det är? Jag är ju sällan i skogen. Kanske innebär skogens alla intryck något nytt och spännande för mig som gör att jag upplever det som vackert? Jag tycket att det är en stor upplevelse för mig att se den mossövervuxna husgrunden där min farfars farfar – mästersmeden – bildade familj år 1862. Barnen som emellanåt vistas i sommarstugan snett mittemot husgrunden bor i centrala Stockholm. De tycker säkert också att det är spännande med den gamla tomten. De dras säkert till den gamla, smala men välbyggda brunnen som finns på tomten. Brunnen är inte övertäkt. Den är 1 meter i diameter och det är 4-5 meter ner till vattenytan. När jag insåg vidden av det jag hade upptäckt då jag gick omkring på min farfars farbrors marker, kände jag hur jag ryste till! Den som faller i brunnen kommer att dö! Barn som lutar sig för nära, faller i med huvudet före. Det innebär fritt fall i 4-5 meter till vattenytan. Kanske bryter de nacken då de slår i botten? I andra fall, drunknar de! Den som faller i brunnen kan inte vända på sig. Min farfars farbror köpte marken år 1917. Hans far bodde kvar till år 1926. Egentligen hade min farfars farbror emigrerat till USA, precis som alla, andra i släkten. Min farfars farbror återvände dock ett par månader under sommaren 1917 och köpte marken där hans gamla far hade sin stuga på. Min farfars farbror var också han- som alla de övriga i släkten – mästersmed. En månad efter att han hade köpt marken, skrevs han in i första världskriget för USA. År 1942 skrevs han även in i andra världskriget som 62 åring. Då min far dog i oktober 2011, började jag undersöka släktens ursprung. Det var då som jag fann marken. Idag är jag medveten om dödsfällan i skogen. Min farfars farbror skulle säkert ha vetat att jag såg till att täcka över brunnen med ett stadigt betongblock. Det ska jag också göra, så snart som myndigheterna låter mig göra det. Jag har sökt lagfart, låtit proffsforskarna vid Riksarkivet bestyrka släktskapet. Det är alltjämt min farfars farbror som har lagfarten. Lantmäteriet och Länsstyrelsen menar att det kan ta nästan ett år innan jag kan få täcka över brunnen. Jag tycker att en dags dröjsmål är för sent. Det som kan förebyggas, måste förebyggas. Byråkratins långsamma kvarnar mal så långsamt att de utgör en säkerhetsrisk. Det är inget nytt i sak. Förmodligen har Byråkratins långsamhet mycket blodspillan och sorg på sitt samvete, men ingen vill ta ansvar. Hur många andra oövertäckta brunnar lurar i vår vackra natur?

Kommentarer

kommentarer