Dela sidan på:

Det sista kapitlet

Jag är dålig som författare men jag skriver ändå. Sedan några år, har jag försökt  att sammanställa några berättelse om det som vi alla kommer att ställas inför -att dö. Eftersom ingen annan har skrivit något likande, vill jag åtminstone ha satt samman en liten bok om dödsförloppet. Trots att jag anser att det är ett angeläget ämne, har jag haft svårt att skriva om det. Jag är nästan klar nu. Nedan följer ”Det sista kapitlet”. Nästa bok ska bli om ett lättsammare ämne…

Jag såg att klockan på natt duks bordet visade  0.05. Det var midsommarafton år 2047 jag var inne på mitt 81:a levnad och lade undan boken som jag läste. Jag lyssnade. Konstigt nog hörde jag fåglarnas kvällskvitter. Jag kan inte minnas när jag hörde dessa senaste gången. Jag lyssnade på mina barn, mina barnbarn och mitt barnbarnsbarn och log för mig själv. Annica skulle ha uppskattat att få se sitt barnbarnsbarn. Han var nästan två år nu. Åren går så snabbt…Annica brukade säga att små barns ögon är så blå och nyfikna, så oskyldiga. Hon menade att de påminner om blomman ”förgät mig ej”. Under de 25 år som vi fick tillsammans sa hon ofta att när hon dör, vill hon att hennes kista ska täckas av ”förgät mig ej”. Det är kärlekens blomma som gärna växer vid havet. Det var där som vi trivdes allra bäst…Annica och jag. Vi träffades sent i livet, hade båda passerat 40 år och hade nästan vuxna barn. Det var bekantskap som utvecklades till vänskap som blev till något djupare. Det var som om något greppade tag djupt inom oss och förde oss samman. Det var inte fråga om förälskelse. Nej, det var djupare än så. Den där vårdagen vid havet Nedre Ålebäck på Öland var en solig men blåsig dag. Vi vandrade längst med stranden som övergick i Ölands säregna natur – ”Allvaret”. – Här skulle man bo, konstaterade Annicka med en lugn och konstaterande röst. –Ja, du har rätt, sa jag. Innan vårvindarna hade hunnit ersättas av höstvindarna, hade vi en liten stuga blott ett par hundra meter från stranden. Allt hade gått snabbt från den där vårdagen. Det enda som tog tid, var att få bygglov. Stugan –samma stuga som används som gäststuga idag –är på 25 kvadratmeter och består av ett rum, ett litet badrum och ett litet kök. Den kom färdig i sektioner. Under 10 års tid, var den vår fristad och vi tillbringade allt mer tid i den och allt mindre tid i vårt hus i Färjestaden, allt eftersom åren gick. När vi började närma oss 60 års ålder, bestämde vi oss för att flytta till stugan för gott. Nåja, vi byggde ett mindre hus jämte stugan.  Kan det vara 20-25 år sedan? Ja…i vilket fall som helst är det ännu fullt modernt och de 85 kvadratmetrarna med den stora och effektiva braskaminen mitt i huset, förgyllde vårt liv. Mär Annica blev sjuk och det inte fanns mer att göra åt det hela…det är snart fyra år sedan hon lämnade mig…var det sommar. Det var första veckan i juli, det var grönt ute och vi hade låtit flytta våra sängar så att de stod mitt i vardagsrummen framför det stora fönstret med uppsikt både över havet och en liten skogsdunge. Annicka och jag hade haft våra sängar så sedan i vintras och hade därför upplevt övergångarna, snösmältningen och våren och sommaren. Varje årstidsövergång påminde samtidigt om att Annicka blev allt svagare. Hon var oftast vaken när jag vaknade. Då hände det mer än en gång att hon viskade åt mig att vara tyst och röra mig försiktigt. En morgon omkring kl 05 viskade hon ”De är här igen”. Jag såg att det var rådjursflocken som strosade omkring i vår trädgård. Jag hade frösökt att dölja för Annicka att jag hade matat dem hela vintern och att jag faktiskt hade grävt ner tulpanlökar här och var i trädgården för att de skulle vara där framåt våren och gräva fram dem. Det var en bra överrenskommelse som jag och rådjuren hade. De fick mat om de berikade Annicas liv.

Det är ljust nu…Ja, solen skiner faktiskt. Jag går ner mot ”vår” strand…nu springer jag…jag känner mig stark och snabb. Det är någon vid vattenbrynet….det kan inte vara möjligt men jag svär att det är så….Annicka ha på sig sin vita sommarklänning och hennes långa ljusa hår fladdrar i vinden. Hon ler mot mig och stäcker ut sina händer mot mig samtidigt som hon backar ut bland vågorna. Ljuset blir allt starkare och jag har aldrig varit så lycklig och fri som nu.

I gryningen på midsommardagen tittade min son till mig och fann att jag var död. Jag såg fri och bekymmerslös ut. Det skulle komma att prägla min sons uppfattning om döden.

Min berättelse inspirerades av

Sven ”Plex” Petersson. Sommaren 2011 tryckte tidningsmedia nedanstående om Sven ”Plex” Peterssons död. Plex var en legend inom idrottsjournalistik.

”Han fick en fantastisk död. Han fick dö i sina söners och sin dotters närhet på midsommarafton, direkt efter midsommarfesten. Det är ju sagolikt egentligen, säger Lars-Gunnar Björklund, god vän och gammal kollega på radio- och tv-sporten.
– Han lämnade måltiden för att han sa att han var trött, sen somnade han in på natten och vaknade aldrig, berättar han”

Vad händer i kroppen?

Vi människor söker efter orsaker. Att dö, blir ofta något onaturligt som ska motverkas genom att finna orsaken innan det sker och behandla denna orsak. I vissa studier bland unga som har avlidigt av ”plötsligt hjärtstopp”, har detta skett i sömnen i upp till 25 % av alla fall. I dessa fall har orsaken befunnits vara inflammationer i hjärtmuskeln. Självfallet kan detta även vara orsaken då en mycket gammal människa dör i sömnen. En annan orsak kan vara att hos äldre fungerar relexer sämre. Det innebär att när slem samlas i luftvägarna, kanske inte hostreflexen fungerar tillräcklig effektivt för att kunna hosta upp det slem som täpper till luftvägarna. Följden blir att personen kvävs. Ett annat sätt att förhålla sig, är att fundera över om det är rimligt att ett slitet hjärta skall kunna pumpa blod hur länge som helst. Förr eller senare är det så pass slitet att det ”går sönder”. All materia – allt som vi kan se och som vi är säkra på, finns, försvinner med tiden.

Kommentarer

kommentarer