Dela sidan på:

Frysa ihjäl

Nyårsafton 2010, Sälenfjällen, Stötens skidanläggning

Den 30 december 2010

Jag och familjen hade valt att fira nyår i Stöten. Några år tidigare hade jag arbetat på anläggningen och mindes hur det var att köra till Stöten, en resa på 74 mil. Då hade jag kört ensam men jag kände ändå samma känsla, många timmars körning genom städer för att sedan komma ut i glesbyggd där man kunde skymta snötäckta fjäll. Strax efter Malung ser man Sälenfjällen så som ett upplyst nöjesfält mitt i ödemarken. Det är en speciell känsla att köra uppför backen i Fjällvägen- upp mot anläggningarna. Känslan av förväntan och av att komma bort från ödemarken försvinner dessvärre när man måste fortsätta ut i ödemarken mot Stöten som är beläget intill Norska gränsen, tre mil bortom de övriga skidanläggningarna. – Är du säker på att detta är rätt väg, sa min dotter som satt i baksätet.

Visst kunde jag förstå henne. Vi hade åkt från ett inbjudande upplyst område ut via en mörk väg tillsynes på väg rakt ut i ödemarken. Den sista halvmilen till anläggningen blev allt mer inbjudande ju närmare slutmålet vi kom. Först såg vi några enstaka marschaller med ett par hundra meters mellanrum. De sista 200 metrarna fanns marschaller var tionde meter..

Kylan slog emot oss när vi klev ur bilen. Vi hade inte funderat så mycket på hur kallt det kunde vara men en snabb koll visade att det var minus 21 grader. Jag konstaterade att det skulle innebära att det inte kunde bli några längre pass på skidorna under nyårsafton.

Den 30 december 2010 klockan 14.37

Under förmiddagen hade jag kört ett försiktigt längdskidpass på bara en mil medan resten av familjen hade suttit i värmestugor mer än de hade åkt utför. Nu plaskade vi runt i anläggningens lilla 12 meters bassäng – samma bassäng som jag hade simmat 1500 meter i med voltvändningar några år tidigare. En badgäst sa att det skulle blir ner mot -30 grader under natten. Därmed insåg jag att det innebar att jag inte kulle kunna åka mer skidor. Vi skulle ju köra hem på nyårsdagen och att åka skidor när det var kallare än minus 21 grader som det var nu, var otänkbart. Vi hade bord i restaurangen kl 20. Alltså hade jag en enda chans ytterligare i skidspåret – åtminstone 5 km – ett varv!

Klockan 17 var jag påpälsad till den grad att jag knappt kom ut genom dörren, ändå slog kylan emot mig. Det var tveklöst ännu kallare! När jag började åka i skidspåret, insåg jag att det var enormt vackert….Allt var tyst eftersom nästan ingen var ute p.g.a. kylan. Alla lamporna utgjorde en barriär mot den kalla, tysta och farliga ödemarken. Jag är ovan skidåkare och har alltid haft svårt för nedförsbackar men å andra sidan finns det nästan inga backar alls på Öland och väldigt sällan snö. Första knepiga nedförsbacken i spåret kom redan efter ett par hundra meter. Den 20 meter korta backen i 30 graders lutning gav upphov till en fartvind som åt sig igenom den halsduk jag hade lindat för munnen. När jag andades in den extremt kalla luften, kompenserade jag detta genom att arbeta extra hårt i uppförsbacken. Jag använde samma taktik ett par kilometer….kompensera den chockartade nedkylningen men extra hårt arbete uppför. Det dröjde inte länge förrän jag började svettas och svettdropparna bildade istappar i håret som stack fram under min toppluva. Spåret sträckte sig till största delen runt anläggningens huvudbyggnader men det gjorde en avstickare vid ett ställe . Jag hade alltid varit nyfiken och drogs till det okända, så jag testade avstickaren. Min logik sa mig att spåret lär mynna ut på en närliggande väg i närheten. Dessutom var det ju belyst och jag såg lamporna från anläggningen lysa upp himlen.

Efter ytterligare någon kilometer kände jag att jag började blir skicklig på att hålla mig på benen i nerförsbackarna. Allt tog slut när jag kom ut ur en nedförsbacke vars sista del slutade i en skarp högerkurva. En flock rådjur….nej det måste ha varit renar – rådjur finns inte så långt norrut i Sverige – hade placerat sig på spåret. De hade nog inte kalkylerat om att en halvgalen Ölänning skulle komma susandes denna kyliga kväll! Jag skrek för att de skulle flytta sig men det var för sent. Jag körde på en av dem. Jag hann förnimma en bild av en massa päls, ett slags skrik som jag inte hade hört tidigare och en brännande smärta i min ena fot. Därefter förlorade jag medvetandet men jag vaknade förmodligen snabbt igen av att djuret som hade mig över sig, reste sig. Jag kastades åt sidan och hann se djuret springa in i mörkret in i skogen. Det vällde upp stötar av smärta från min vänstra fot. Jag förstod att den var bruten….ännu en gång – första gången var jag sju år och hoppade på ett ben hem från skolan. ”Historien upprepar sig”, tänkte jag.  – Nåväl, jag är tuffare idag så som farbror Kenneth, än jag var som den lille blyge, stammande Kenneth. Det vore då faan om jag inte skulle kunna krypa tillbaka, sa jag högt för mig själv. Det var ett hot till naturen om att inte djävlas med mig! När jag samlade krafter för att ta mig hemåt, inventerade jag mina hjälpmedel. En skida var bruten. En stav var borta och en var bruten men….det fanns blod i snön! – Jag blöder alltså, men varifrån?

Till min stora lättnad konstaterade jag att jag hade alla lemmar i behåll….nåja, åtminstone dem som jag behövde den närmsta tiden. Det började blir förbannat kallt! Jag läckte inte blod någonstans. Därför måste blodet komma från något av djuren! – Satan!! Jag gillar inte att djur lider!! Åt helvete med korrupta politiker och andra avskum som profilerar på de svaga människorna! Men djur…djur saknar funktioner i hjärnan vilket betyder att ett djur aldrig kan vara elakt. Ett djur ska aldrig lida! Jag kände att jag hade bråttom tillbaka så att någon jägare kan leta efter djuret och förkorta dess plåga. Jag reste mig upp på ena benet med hjälp av en skida som stöd. Min brutna fot pulserade och för varje puls, strömmade en våg av smärta uppåt. Jag grät. Jag grät av förtvivlan över att jag hade skadat ett djur som får lida för att jag hade varit klantig. Jag hade säkert gråtit om jag hade fått möjligheten att bryta nacken av det, men det skulle ändå ha känts bättre än att lämna det med blodet rinnande så att dess livskraft sakta försvann. Till slut skulle det bli lämnat av flocken, kanske lämnad av sitt kid, men lämnad att dö ensam….. – Om det finns en gud, kan du fara åt helvete, skrek jag i ren förtvivlan medan jag jobbade mig upp för backen. När jag hade kommit till backens krön kom jag på att jag hade en middagstid att passa, bruten fot eller inte…så var det! Klockan var bara 18.45, och jag skulle nog kunna ta en genväg snart för att komma ut på en backe. Jag tyckte mig kunna höra hur pistmaskinerna jobbade… ensamma mitt i ljuset ute i ingenmansland. Den stackaren som måste utstå detta…att på midsommar…-Nej, det är ju nyårsafton..köra ensam ute när andra är med sina nära och kära – ljuger så mycket de kan, skrattar, hitta på upptåg och dricker alldeles för mycket – just den, stackaren måtte få tillåtelse att dricka whiskey och samtidigt köra pistmaskin! Förresten, jag vet att det finns två polispatruller i ett område omfattade 40 mil: Det skulle krävas en armada av dyngraka pistförare för att locka hit en enda liten patrull. Stöten är ju beläget tre mil från det som i bästa fall kan räknas som civilisation!

Det var jobbigare är jag trodde att ta mig upp för backen. Mina tänder skakade okontrollerat, säkert av ansträngningen! Jag insåg att jag sparar kraft om jag tar det lite lugnare. – Visst är jag starkare än det mesta annat som lever, men det gäller att vara smart….Nu är jag trött, ja rent av sömning – har inte sovit ut sedan resan. Jag kryper alltså istället för att stappla fram. Kan ju höra pistmaskinen som måste vara bakom skogsdungen! – Foten känns ok nu….känner den faktiskt inte alls och behöver inte kolla om den sitter kvar…-Ah….fan, en fot mer eller mindre! Skulle ju kunna kvala in i handikapplandslaget med en protes, åtminstone i den hedervärda distansen – 100 km löpning Jag är 44 år…so what… behöver inte ha riktigt alla lemmar med mig in i ålderdomen. – Aha, se där! Jag har redan kommit en bit in i skogsdungen! – Jag har alltid varit skicklig på att avleda – och lura mig själv, snart är jag ute i backen! – Ska bara vila mig lite….tittar mot stjärnorna….Oscar Wilde menade att ”alla ligger vi i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna” – Hade varit roligt att lära känna honom…men nu ska jag bara vila lite… innan sista rycket mot…..


Det var lätt att hitta mig. Jag hade ingen jacka på mig och hittades innan 2010 hade hunnit övergå i 2011. Min sista resa blev med helikopter till Mora lasarett. Det var minus 31 grader ute. Min kroppstemperatur var 27 grader och jag visade inga livstecken. Trots att Mora lasaretts resurser endast klara åtta intensivvårdspatienter, vilket indikerar att de inte har resurser för svårare fall, lät de mig ändå ligga ensam i ett rum under 6 timmar under det att de sakta värmde upp mig till 37 grader. När jag hade uppnått 37 grader och ändå inte visade livstecken, förklarades jag död.

Jag dog utan att ha den minsta aning om hur det hade gått med djuret som förmodligen var en ren. Det hade säkert gjort mig förbannat om jag hade kunnat bli förbannad.

Vad händer i kroppen?

Under eftermiddagen hade temperaturen börjat sjunka ner mot minus 30 grader. Vid minus 16 grader ställs skidtävlingar in. Det bedöms som om fysisk ansträngning i kallare miljö än så, är förenat med alltför stora risker. Detta var jag mycket medveten om. Att träna i minus 30 grader är inget annat än att utmana döden.

Fartvinden i nedförsbackarna innebär att kylan ökar temporärt. Kläderna fungerar därmed sämre som skydd. När huden utsätts för kyla, minskar kroppen blodcirkulationen till huden. Den mängd blod som har blivit nedkyld, kommer ju ändå in till kroppens viktigare organ så som hjärta, stora kroppspulsådern och levern. Tillsammans med den kalla luften som jag andades in, kyls kroppen ner inifrån. Inne i kroppens organ är temperaturen 38-39 grader, beroende på bl.a. hur surhetsgraden varierar. Kroppen försöker återställa temperaturen genom att öka förbränningen – ämnesomsättningen. Dessutom tvingade jag kroppen till hårt arbete uppför backarna för att inte frysa. Med andra ord, arbetade min kropp med en väldigt hög förbränning. Vid temperaturer kallare än minus 16 grader, är det risk att kroppen inte klarar av att hålla temperaturen invärtes. När jag ansträngde mig uppför lurades temperatursensorer i stora kroppspulsådern till att tro att jag var för varm. Blod strömmade ut i den kalla huden och svettdroppar vällde fram innan kroppen hade riktigt fått en totaluppfattning av situationen. När jag åkte plant eller i nerförsbacke, frös svettdropparna till is och de inre organen drabbades åter igen av nedkylt blod från huden. Min andning ökade ju dessutom när jag jobbade mig uppför backarna, vilket än snabbare drog ner kall lyft till lungorna – precis i närheten av stora kroppspulsåderns temperatursensorer.

På så sätt växelverkade kroppens försvarsmekanismer och min ambition om att försöka hålla mig varm, till att min invärtes kroppstemperatur sjönk allt mer. När jag krockande med renen, kunde jag inte längre öka energiförbrukningen med vilja. Det kan likställas med att jag hade en braskamin men kunde inte längre stoppa in något rännbart i den. I fallet jag hade haft mer underhudsfett eller hade varit kvinna, då skulle kroppen själv ha använt underhudsfett som bränsle. Kroppens förmåga- att gravis stänga av blodflödet till organ som inte är livsviktiga arbetade för högryck. I den extrema kylan sker denna process mycket snabbt. Ett av kroppens sista försök att skapa värme var att jag började skaka och ”hacka tänder”. Detta är en energikrävande process som ökar energiförbrukningen med 400 % – just den energi som jag var i så desperat behov av!  När kroppen inser att det inte hjälpe, slutar det med detta för att försöka spara energi. All mer stängs av tills inte ens hjärnan kan få tillräckligt mycket energi. Då uppstår den initiala förvirring som jag visade prov på när jag blandade ihop midsommarafton och nyårsafton. Därefter blev jag sömning som en följd av att hjärnan började stäcka ner sina funktioner för att spara energi. Ungefär samtidigt öppnar kroppen de avstängda områdena och låter varmt blod flöda ut i hud, tår och fingrar. Det är en reflex som kallas ”Köldilatation”. Detta är inte helt utrett men forskare tror att det är kroppens sista försök att rädda de lemmar och hud som har varit utan blod. När det förhållandevis varma blodet strömmade ut, kände jag mig varm. Faktiskt så varm att jag tog av mig jackan precis innan jag somnade! Därmed hade kroppens försvarsmekanismer tömt nästan all energi, energiförlusterna blev enorma när värmen från blodet på huden, nästan frös till is.

Jag hittades snabbt och det finns massor av fall beskrivna då människor klarat sig utan men, men ändå har haft en temperatur på 25 grader då det hade förts till sjukhus. Vid 33 grader sker en medvetande sänkning, vid 32 grader sker hjärtrytmrubbningar, vid 27 grader börjar hjärtats kamrar att flimra, för att efter en stund helt sluta att slå.

Visst hade jag kunnat överleva! Generellt gäller att uppvärmningen helst ska sker långsamt, inifrån kroppen och med nogsam hjärtövervakning. På de stora sjukhusen, kopplas patienten till en hjärt-lung- maskin som värmer upp blodet sakta. Det är dessvärre så att det inte är att kalkylera med samma service långt ute i ödemarken och med närmsta sjukhus 10-15 mil bort som är skickligare på att behandla benbrott än de är på att behandla svåra intensivvårdsfall.

Under krigen, plockades förlista sjömän upp ur haven. De frös, så dessa placerades i pannrummet med följd av at de dog. Senare kom läkare fram till att det kalla blodet från hud, armar och ben inte ska få rusa in till hjärtat. Det slutar slå om det får för kallt blod. Det är förövrigt på detta sätt som hjärtan stoppas i samband med hjärtoperationer. Nedkylt blod leds via en hjärt-lung- maskin till hjärtat.

(Jag använde Hans Örnhagens bok ”Dykerimedicin och hyperbar fysiologi” som stöd för mina kunskaper).

Kommentarer

kommentarer