Dela sidan på:

Kenneth 3.0

version3”Forsberg 3.0”! Så skev min bästa vän när jag förklarade att jag rakar av mitt hår. Det borde ha fallit en tår för varje hårstrå, men jag kände, endast möjligen, att det var en lättnad och en självklarhet. Valet och beslutet fanns inom mig sedan en längre tid trots att jag inte var medveten om det. Jag kände också att livets omständigheter förde in mig där jag var hösten,vintern 2015 och våren 2016. Hittills är det inte lika illa. Just nu har jag kontroll. Men jag gillar inte att jag låter mig vara där jag är…jag vet att det är situationer som helt enkelt inte kan avslutas på ett bra sätt. Andra får lida…men å andra sidan, är det dem som har valt mig o får hantera det som det är nu. Livet ska vara en lärmomästare…jag får samtal från kontantnummer och från privata nummer på konstiga tider….så även i skrivande stund. Givetvis svarar jag inte på sådant.I det snurr jag befinner mig i, finns det säkert en om annan som ser på utifrån och som läger all skuld på mig. Det är förvisso deras problem- inte mitt. Har jag en hotbild på mig? Kanske…men jag är bekymrad över att jag inte bryr mig och inte känner annat än tomt gällande något. Det går inte att lugga en skallig och jag är rakad;-). Den som inte kan känna något- kan heller inte bli rädd eller arg av att bli hotad. Jag är där jag inte vill vara i livet men jag är nyfiken på hur det ska ta stopp denna gång. Att raka håret var snarare en följd av att jag tagit fram andra sidor- hårdare sidor – av mig själv…Forsberg 3.0, har funnits i flera år men använts vid få tillfällen. Idag är den jag. Vad kom först- hönan eller ägget?! Behövde jag ta fram sidan hos mig eller kom den fram först och mitt sätt att hantera saker på, kom som en naturlig reaktion?

Jag är empatisk och har nog en moralisk kompass som visar hyggligt rätt men jag vet att under vissa förhållanden kan jag inte nås eller beröras…jag är artig osv…och ”snäll”…men då flyter jag med som en båt i en ström…Hmm, givetvis är jag ingen man som faller undan, bryter samman, väntar, krusar osv om exempelvis en speciell vän bär sig illa åt…jag håller istället god min men umgås samtidigt med en eller flera andra speciella vänner. Det är en befrielse och en förbannelse på samma gång….Givetvis är det en situation som tar slut eftersom den helt enkelt inte fungerar mer än kanske 1-3 månader innan något sker som bryter det. Jag ler åt mig själv – eftersom jag inte kan göra annat än så…självinsikt…när jag ser mig som en hamster i ett hjul…Skillnaden är att livet tycks placera mig i sådana hjul titt som tätt. Mina val i livet spelar mindre roll – jag förs till hjulet i alla fall. Det finns humor i det hela. Livet har alltså humor:-). Det enda som stör mig till viss del, är att jag vet att det är farligt, att andra …åtminstone någon, får lida – skumma telefonsamtal är sannolikt ett symtom- och att sådant här kan gå riktigt illa. Förra gången tog det slut på bästa möjliga sätt. Då innebar det att jag kunde hjälpa en annan människa till ett nytt liv med självständighet och kärlek. Samtidigt hade Karma en plan för mig bara en vecka senare. Men…just nu är det inte lika mycket snurr som det var då.

Jag tränar mer med hjärnan – lyssnar på kroppen och agerar strategiskt – nu och tränar fler timmar per vecka jämfört med för en månad sedan. 7-9 mil löpning, 4 km simning och 2 timmar styrketräning i denna vecka. Nästa vecka behöver jag börja smyga in med åtminstone 8-12 mil cykel. Jag tror inte att jag är säker på varför, men jag vill prestera bra för min ålder i några tuffa lopp i vår och i sommar. Jag tror inte att tider och placeringar är det primära för mig. Jag tror att jag vill känna att jag vill ta i och försöka pressa min kropp. Förvisso ska det räcka för att placera mig bättre än de flesta som är hälften så gamla…men det tror jag inte är drivkraften. Jag försöker att ha koll på mig själv så att jag inte kommer på att träningen o tävlingarna i själva verket är en flykt från mig själv och det verkliga livet som betydde något. Jag vill heller inte inse att det är destruktivitet som driver – en outtalad vilja att straffa sig själv för att livet inte är som jag tycker att det borde vara. En gång började jag formulera en forskarplan med fundering på om vissa tränar hårt o tävlar hårt på ett destruktivt sätt.
Jag tror att jag är inne på något delikat. Ärligt…vem fan bryr sig ett smack om någon gubbe eller tant pressar sitt pers på Ironman med en timme eller springer maran 40 min bättre än förra gången?! Inte ens ens egna barn bryr sig något alls om det!

Kommentarer

kommentarer