Dela sidan på:

Liv som fågel

Det är en härlig känsla att vara så liten och betydelselös men ändå kunna få låta sig föras fram av vindarna högt ovanför allt annat. Det som är så litet här uppifrån, kan väl inte spela någon roll? Hungern gör sig påmind och jag glider nedåt. Sådär 10 meter ovan vattenytan blir perfekt. Där ser jag stimmen av småfisk. Jag väljer inte ut en fisk bland de andra. Min taktik är att dyka en meter framför stimmet. Då tar jag den som inte följde med de andra- den som inte vek av i tid. Faktum är att jag gör de andra en tjänst. Den som inte medverkar med de andra åt precis samma håll blir ju till ett problem för gruppen och utsätter därmed gruppen för fara. Jag tog min fisk. När jag låter magen smälta fisken, flyger jag omkring. Jag trivs bäst där havet möter land…det ligger i min natur så som fågel…gråtrut…, men jag brukar inte fästa någon större vikt vid om jag är en skata eller gråtrut…jag är en fågel helt enkelt…precis som alla andra fåglar är …fåglar. Jag ser en flock andra fåglar försöka fånga fisk. Den där…just den där unga gråttruten med den osymetriska svarta fläcken på, ena vingen, ser ut som min grabb! Det var det säkert! Det var länge sedan – säkert flera månader sedan-  som jag insåg att min roll var över- att han måste pröva sina egna vingar…Någon tar i mig!  Jag vaknar ur mina drömmar  och förnimmer att en människa flyttar mig varsamt till en  grästuva närmare stranden, närmare havet. Jag är inte rädd….inte rädd längre. I nästa liv ska jag kanske bli en sådan människa?

Kommentarer

kommentarer