Dela sidan på:

Livet har inte lovat 2018

DSC_0549Vad var bra med 2017- varför blev det bra? Vad har 2017 lärt mig? Varför ska jag försöka ändra på det där jag var mindre bra?

Det enda man kan vara säker på är att man lever just när man lever. Det man kan vara nästan lika säker på är att fritiden är den viktigaste tiden. Det är den tiden man själv äger – arbetstiden har man sålt och det är inget som är givet eftersom den kan försvinna av olika anledningar. Av all tid infaller den största delen på vardagar. Fritid på vardagar borde alltså ses som den viktigaste tiden. När man delar viss fritid med någon som man tycker om och upplever saker tillsammans, blir stunden förvandlad till något som gör djupt avtryck hos båda. Då förändras framtiden eftersom varje sådan stund inte går att värdera mot andra stunder i livet.

2016 avslutades med jul och nyår som innebar värme, närhet och som gav mig en insikt om att jag hade fått känna det jag behöver för att inte bli det jag inte vill bli. Jag var i realitet sambo. Jag vet att jag inte hade något val att inte lämna i slutet av mars detta år. Men jag sörjer att jag inte hade något val trots att jag är helt säker på att den lilla sak som var ett problem, gick inte att överbrygga.
Tiden fram till mitten på juni, innebar att jag lärde mig en del om mig själv …jag utvecklades och fick bekanta som påverkade mig mycket , som har avvaktat när jag kom i en ny fas i livet första veckan i juni men som idag är tillbaka.

Från mitten av juni tills idag har jag jobbat på det förhållande där vi båda har mycket liknande uppväxt bara km från varandra, delar grundläggande syn på livet, delar det speciella liv …det är inte så jättevanligt att vilja simma ute i 10 gradigt vatten, springa ett halvt dygn…bara för att det är möjligt och man tror att man klarar av det..;-). Att jag tänker så och hittar en kvinna där det uppstår ömseidiga djupa känslor och som tänker som jag om utmaningar…det är faktiskt mer sannlikt att hon skulle ljuga om det, än att det är sant.

2017 gav mig per definition två fina förhållanden. De var väldigt viktiga och de gav mig det jag behövde men ur två helt olika aspekter. Det är nästan som om KARMA leker med mig.

Från sommaren 2016 till sista mars 2017, var jag i realitet sambo o som endast två nätter ensam under denna tid. Vi lagade mat, såg tv, drack vin, var intima, löste problem i livet, tränade ibland samtidigt. Jag vet att hon älskade mig och att jag var den första i hennes liv ,trots två giftemål.

Från juni utvecklades jag med en kvinna som mitt förnuft sa mig, kommer att bli den sista som jag följer o delar livet med. Vi fick många fina stunder och unika upplevelser. Jag tror att hon älskade mig någon gång..jag tror att det hon sa , stämde – att hon aldrig har älskat någon tidigare. När två i grunden speciella och självständiga men lika individer ska bygga något starkt, kan det inte ske annat än genom en väg som är kuperad…Det fanns berg att dela men även dalgångar där man tappade bort varandra. Det kändes bättre att agera omoget och därmed straffa sig själv när man gör sig själv illa genom att söka distans istället för närhet när man inte förstår och försvaret sedan tidigare är att fly. När man är i ett stup, vet man inte om det är ett steg i processen eller om det är lika definitivt över, liksom fram till mars då jag på många sätt var i djup harmoni. För den som har livet mer bakom sig än framför sig, behöver vara mer ödmjuk gällande sådant som livet endast serverar en gång. Hon är inte samma människa idag som hon var vid vår första date i juni. Idag längtar hon efter havet som skrämde henne. Hon kan simma crawl i minst 1200 m från att inte ens klara 25 meter i mitten av juni. Idag vet hon att hon kan springa dubbla maraton. Sådant förändrar människor på ett djupare sätt än att exempelvis kunna öka 50 kg i bänkpress under ett år. – Nej…, jag har del i detta, men jag känner inget alls… Det gör mig fundersam….
När barn ”på köpet”, har kommit in i mitt liv, har jag dessförinnan avvaktat. Vad vuxna människor gör för val, är deras egna sak men när barn presenteras som en ny vuxen i deras liv eftersom deras mamma eller pappa har träffat någon…då är det inget som kan få ske utan att det ska finnas chans till att de kan få en längre kontakt. Jag försökte men när jag inte är kvar, känner jag att jag svek fem barn. Det klandrar jag mig själv för. Jag vet inte ens om morgondagen finns för mig – i ännu mindre utsträckning kan jag försöka ta lärdom trots att jag borde inse att sannolikheten är stor att livet innebär att jag återigen har barn att förhålla mig till. Att finnas som en man som deras mamma tycker om, är ett större ansvar än det sätt som deras mamma och jag umgås på och betyder för varandra. När jag inte längre finns kvar, har jag svikit dem . Allt jag då kan önska, är att de ska minnas mig med glädje – att jag gjorde något positivt den tid jag fanns.

Jag vet att det blir som det var tänkt att blir – KARMA styr. Därför lär jag gå in i 2018 på samma sätt som 2017 avslutades…jag lever nu…jag umgås, jag lever men lovar lika lite som livet har lovat mig. Jag har inget dåligt samvete för att leva så just nu – de är dessa livsvillkor som livet har givit mig nu.

Under 2017 har jag fått en renessans som Ordningsvakt. Det har varit en förmån att få arbeta med kollegor och övrig personal. Vänskap har fördjupats, Jag har fått nya vänner som har gett mig förtroende – jag känner in människor. Jag är lite oroad över att jag inte är rädd för att ingripa mot våldsmän och att jag inte bryr mig om att bära knivskyddsväst. Kan det i själva verket inte alls handa om mod? Är det istället fråga om en grundläggande likgiltighet för om jag lever eller är död?

Eftersom livet inte är som jag önskar att det skulle vara, borde jag vilja ändra mina val så att 2018 inte blir som 2017. En radikal livsregel är att om det inte går som man ville genom det sätt man agerade på, ska man göra dess motsats.

Livet är en kedja av händelser som sker i flera steg varje dag och som gör att jag är där jag är. Idag överlever jag på det jag drar in, idag får jag fysiskt närhet och intimitet när jag vill, idag är jag fysiskt stark och uthållig trots att jag inte tränat mer än 7-10 timmar per vecka…jag är i ovanligt bra fysiskt form för att kanske fylla 52 år 2018. Däremot saknar jag ett erkännande om att jag är viktig för någon. Jag gissar att det hänger samman med att jag inte använder skyddsväst samt är helt orädd.

Jag lever när jag lever men om jag lever, vill jag tävla mycket mer 2018…vill även göra några respektingivande resultat på Ultramarathon samt på 1500m och 5000 m….Kalmar RC lyser med sin frånvaro på dessa distanser. Jag lär inte slå min son på Ironman men jag vill slå honom med minst 5 minuter i simning, avsluta med fjärilsim och simma under mitt pers på 1.06…Jag skulle göra bra ifrån mig inom dessa grenar även idag. Dock inser jag att min frånvaro av rädsla innebär att jag likväl kan vara död då Ironman Kalmar avgörs. Det är mitt värde hos någon annan som ger mig värde för mig själv. Jag behöver känna mig djup älskad för att ge mig själv värde. Då tar jag färre risker.
Det är en patetisk önskan men jag vill att jag ska bli älskad 2018 och att jul och nyår 2018 ska firas med den som älskar mig.
2017 innebar att jag sa ”Nej” till det som livet erbjöd, färre gånger än tidigare i mitt liv. Jag sa inte nej, trots att frånvaro av mitt ”nej”, innebar att jag hamnade i en ovisshet…exempelvis i relationer, i arbete. I grunden, har jag behov av trygghet och att kunna definiera. Detta år har mitt frånvaro av ”Nej”, inneburit att jag emellanåt inte har kunnat identifiera mig som arbetstagare inom ett av mina yrken, inte har kunnat definiera mig att vara i förhållanden. Tidigare har sådana tillstånd då jag inte kan definiera delar av mitt liv, inneburit att jag sa ”Nej”. På så sätt skapade jag en tillvaro då jag kunde definiera mig. Att jag var mindre benägen att säga ”Nej”, tyder på en mognad hos mig. Jag är ingen mes som inte har en åsikt och inte ar gränser för vad jag kan acceptera. Jag har satt gränser och varit tydlig med dessa. Varje sådan gräns har jag funderat över på många olika sätt. Jag tror inte att jag har låtit olika känslor påverka mig. Istället har jag försökt att vara objektiv i min subjektivitet. Jag fattar sällan svåra beslut utan att ha brutit ner frågan i delar. Jag använder en metodik – Göran Collstes etiska beslutsmodell- eftersom jag inte vill låta känslor påverka viktiga beslut. Det är efter att ha jobbat med mig själv med hjälp av bl.a denna metod, som jag kom fram till att bryta med en nära anhörig. Livet är för kort och tiden är för viktig för att inte avbryta något som har varit i negativ spiral i flera år.

Vi styr våra liv genom små val som vi gör dagligen. Att inte trycka ”like” i sociala medier, att ignorera någon, att ta avstånd från eller ta bort någon, är inte alls betydelselöst. Varje agerande – även om det sker ogenomtänkt, sätter igång olika steg som leder till andra steg i livet. När man tar avstånd från någon, är det något som ingen förstår. Ibland förstår man inte ens sina egna val. Men genom att ta bort något, visar man för andra att de är utbytbara och att det är sannolikt att den person som de hade som vän eller som viktigast av alla, förr eller senare också kommer att behandlas på samma sätt. Genom att ta bort eller inte visar ”like” ibland, kommer man att inskränka sig själv på längre sikt. Därmed blir man sin egen värsta ovän. Att inom förhållanden eller i vänskap, svära åt någon, eller bära sig illa åt på andra sätt, kan bli förlåtet men det blir ett ärr i kontakten. När det blir flera ärr, går det inte att fortsätta kontakten eftersom allt förtroende är borta. Barbro Lenner Axelsson var lektor i Sociologi samt en av två föregångare till det som kan kallas ”Sexolog”. Flera gånger hörde jag henne uttrycka: ”Det går inte att ta emot en smekning av den hand som har slagit”. Det hon syftar på är framförallt att det inte går att återskapa som det var innan en partner var elak. Barbros andra viktiga mantra var: ”Det mest intima man kan göra, är att sova tillsammans”. För många är det fråga om vackra meningar men som ändå inte når dem. Sedan många år, är dessa meningar en självklarhet eftersom livet har lärt mig att det fungerar så. När någon i ett destruktivt förhållande vill få sympati från mig, så att de orkar fortsätta…då förklarar jag att jag är fel person att prata med gällande det eftersom jag inte kan ljuga. Det är omöjligt att fortsätta när skrik, hot, svordomar, försök att kontrollera den andres liv..har förekommit.
I arbetslivet går det däremot att samverka i team trots att man är dess motsatser. I arbetet har man arbetsuppgifter att utföra. Man är ett redskap. Man går in i en yrkesroll och arbetar professionellt. En narkosläkare med ett år kvar till pension, var en mästare i att gå in i yrkesroll. Han gjorde sitt jobb på ett bra
sätt men så snart han hade fikarast, försjönk han i sitt stora intresse – historia.

En dag när vintern hade börjat släppa taget när våren knackade på dörren, tränade en vän till mig. Några dagar senare skulle han tävla i en ny sport. Han hade inte ens insett att drivkraften till det nya, innebar att han tappade andra viktiga saker i livet. Hur mycket hann han med att tänka och omvärdera under de få sekunder som han var medveten efter att hans hjärta stannade? Vissa val i livet har ett för högt pris. Han efterlämnar frågor som söker svar som kan landa i acceptans hos de närmaste. Det är snart ett år sedan som han insåg att livet inte hade lovat honom att ens få bli klar med träningspasset. Jag vet att frågorna finns kvar och att såren hos vissa närstående är vidöppna.

Livet har inte lovat lycka eller mer tid eller ”rättvisa” men jag vill använda varje stund som jag får, på ett sätt som innebär att jag när som helst kan se mig i spegeln och känna att jag hade goda avsikter, att jag gjorde rätt, att jag gjorde det jag måste göra.

Kommentarer

kommentarer