Dela sidan på:

Lördagen gav mig insikter men om vad?

Visst var jag trött den där lördagskvällen den 31 juli 2010 kl 22.10. Jag hade stigit upp kl 05 för att starta en 12.5 timmars tävlingsdag kl 07. Distansen var 3860 m simning i 16 grader, cykling 180 kr och 42195 m löpning. Nåja.., löpning i dessa sammanhang är inte vad det låter som att vara. För mig handlade det om att ta det lugnt och komma i mål. 24 km stapplande jogging gick bra men sedan bestämde sig mitt hjärta att protestera. Min puls steg dramatiskt och började bli oregelbunden. Jag greppade tag i en stolpe och lutade mig fram för att inte svimma. Resterande 18 km innebar att jag stapplade fram med tomtesteg ca 20 meter varje kilometer. Resten gick jag. Jag vet att det var korkat av mig att ställa upp. 12 dagar tidigare hade en läkare förklarat för mig att jag har eller har haft en hjärtmuskelinflammation.

Ja, givetvis är det idiotiskt att ställa upp i en extremt tuff tävling när man vet att risken att man ska dö ute i banan är alltför stor för att det skall vara rimligt att starta! Givetvis är det egoistiskt av mig att inse att jag skulle vålla en satans massa besvär och elände om jag skulle få för mig att dö utefter banan! Ja, givetvis är det egoistiskt av mig att ställa upp endast med mina tunna argument: Att det är viktigt för mig att en gång varje år få samspela med kallt vatten, vågor, motström, kallsupar, sol, motvind och hetta under 11-13 timmar, att det var viktigt för mig att få ta mig runt för 15:e gången i obruten följd. Är det värt att riskera livet för? Det beror på vad jag har att förlora! Mina barn är stora och jag är lätt att ersätta i andra sammanhang i livet. När jag dessutom medvetet, var noga med att inte pressa mig – kunde ha simmat snabbare, cyklat snabbare och sannolikt dessutom sprungit en timme snabbare – då var det en risk värd att ta. Nej, absolut inte! Jag är ingen ”hjälte”, möjligen en fighter men en korka sådan. Ännu mer fighter, är min klubbkamrat med efternamnet ”Svahn”. Han har genomfört omkring 6 lopp men har säkert ställt upp i 12 – 13 och tvingats bryta. Han vet om att han kommer att må fruktansvärt illa under löpningen (simningen bröstsimmar han så att han kommer in bland de 100 bästa dessutom är han t.o.m tränare i cykelklubben – en skicklig cyklist…), ändå vågar han försöka! När jag mötte honom utmed löparbanan i år var han lika illa ute som så ofta annars. Han valde att bryta i år. Killen borde absolut få en tapperhetsmedalj.

Visst var jag trött den där lördagskvällen kl 22.10 då jag körde bil den få milen till Borgholm för att arbeta på en nattklubb! Men ändå…ändå undrar jag om jag kunde ha reagerat annorlunda när jag körde i 60 km/h och plötsligt hade kört över ett rådjur – mitt första, trots att jag har haft körkort under mer än 20 år. Under tiden som jag pratade med polisen, fick jag ändra min beskrivning av fakta. Det berodde på att rådjuret levde en minut efter kollisionen. Den låg på motsatta körbanan. Jag skulle iväg och arbeta som ordningsvakt och drog min batong för att försöka ta mig över till det stackars djuret och göra dess plåga kort. Då kom en smärre karavan med bilar. De tre första körde också över rådjuret och jag kunde konstatera att det var dött.

Ibland händer saker och jag antar att det inte alltid går att förhindra trots att man ser vad som håller på att ske och att man som jag, under en halv sekund känner att det skulle gå att ingripa. Mitt medvetna skickar snabb ut order till mina muskler men mina muskler reagerar för sent.

Jag var trött men var ändå skärpt under mitt pass på nattklubben. Endorfinerna efter loppet och värken från en tå som jag slog upp ett sår i redan under simningen och som därefter färgade min ena cykelsko och ena löparsko röd, gjorde att jag höll mig alert. Ok, kvällen var lugnt. Uno Svenningsson avslutade sitt gig med låten ”Under ytan”. Han förklarade att ”vi skrev den spontant under en natt”. Hmm, jo en del viktigt kan ske spontant under en natt, det fick jag erfara lite senare… Gästerna var trevliga. En sak hände som jag inte borde fundera över eftersom jag inte kan få ett svar, skedde då jag lutade mig mot en stolpe och såg ut över dansgolvet i syfte att finna någon som inte kunde styra sina rörelser och är för full eller någon som är provocerande (och sannolikt är för full). Ur mörkret kom en kvinna kanske i 30-35 års åldern inklädd jeans och vit långärmad blus mot mig. Hon hade långt hår som var uppsatt i en hästsvans, smal men inte helt smal om höfterna. Hon gick rakt mot mig under kanske 10 meter och försvann någonstans – jag svarade på något som en annan gäst sa, vände bort huvudet ett par sekunder…så var hon borta. Kanske, 10 minuter senare skede samma sak. Det fick mig att bli uppmärksam och fundersam. Jag observerade henne en stund. Hon drack inget och verkade helt nykter. Hon lade en handväska på en stol och började dansa 5 meter längre bort på dansgolvet. Kvinnan rörde sig i perfekt takt till musiken och hade full koll på sina rörelser. Efter en låt tog hon sin handväska, gick mot utgången och tittade mig i ögonen. När hon hade passerat vände jag mig om för att kolla vart hon försvann. Där hon försvann fanns ett par buskar samt en stor öppen parkeringsplats. Hon var borta! Jag frågade en bartender som har arbetat hela sommaren. Nix, han hade aldrig sett henne – inte ens under kvällen. Vi hade ca 200 gäster och hon syntes bland dessa få. Hon måste ha varit synlig för alla, eftersom hon var så annorlunda. Nu är det ju som så, att jag inte bör hålla på att fundera över gäster….bör bara se till att de inte är för fulla, inte bråkar, stör ordningen eller begå brott, men ändå kan jag inte låta bli att fundera över denna gäst.

Jag önskar att jag hade varit mer intelligent. Då skulle jag ha lärt mig något av lördagens händelser!

Kommentarer

kommentarer