Dela sidan på:

Mellan Nybro och Kalmar

Det började bli mörkt då jag startade min gps utanför min farmors lägenhet. Jag skulle springa från Nybro mot Kalmar men bli upphämtad längst med vägen. Mitt försprång var 40 minuter. Det snöade lätt och var nollgradigt den 8 mars 2012. Kanske var det vinterns avskedsföreställning för att på allvar överlåta åt våren att väcka liv i naturen? Fågelkvitter i den stilla gryningen, alla vitsippor, att se busiga rävungar och att känna doften av havet. Allt detta hör till våren. Det lär förmodligen min 85 åriga farmor inte få uppleva ännu en gång. Cancern övertar hennes kropp i allt snabbare takt för varje dag men hennes intellekt är som en ointaglig fästning som förmedlar fotografiska minnesepisoder ur hennes liv. När hon berättar, håller hon liv i flera tanketrådar samtidigt, som hon knyter samman efter 10-20 minuter. Det skulle jag inte fixa! Emellanåt tänds en glöd i hennes ögon. Det sker när hon berättar om gamla oförrätter som hon inte hade möjlighet att göra något åt. Jag lovade henne att jag ska försöka återställa det ”Amerikaarv” som farfar borde ha fått.

Mellan Nybro och Kalmar Tankarna på det som förmodligen blir vårt sista möte distraherade mig endast till viss del när jag sprang. Sedan ett par år, har jag en del problem med andningen när jag springer. Det finns bättre och sämre dagar.  Jag kastade en blick på min gps för att kolla distansen. Det var tyngre att springa än det borde ha varit. Mätaren stod på 3,2 avverkade kilometrar. Trots att jag inte borde, kollade jag på tiden…14.45. Det var tungt att springa och jag hade ingen fart i benen. Självfallet var det meningen att jag skulle springa i normalt träningstempo och inte snabbare än så, men jag mindes hur det känns när det känns som det ska göra – lätt steg, lätt andning och landskapet glider förbi snabbt och smidigt i strax över 14 km/h.  Är det en orimlig förväntan av en man inne på sitt 46:e levnadsår och som börjar få för högt Blodtryck? Jag övergick till att fundera över mina upptäckter i skogen tidigare under dagen. För ett halvår sedan då min far hade dött, började jag undersöka släktens historia och fann att en släkting hade köpt 5500 kvadratmeter mark år 1917, några månader innan han mönstrade in i första världskriget för USA. Han har lagfaren ännu idag. När jag sprang, tänkte jag på hur jag hade vandrat i dessa marker med kamera och gps som visade de exakta koordinaterna som jag kunde jämföra mot de som finns angivet i lantmäterikartan.  Marken består mest av granskog som är mellan 8-14 meter höga. Där fanns även rester av husgrunder samt en välgjord men smal brunn. Jag fotodokumenterade allt så att gps koordinaterna syntes. När jag gick mot bilen och skulle vidare till farmor, fick jag längst med fastighetsgränsen, på en grusväg i skogen. Av en slump upptäckte jag ett uthugget stenblock som jag insåg, hade varit en del av en grind. På blocket finns det en text uthugget: ”FO….FB eller F8. Under detta står det ”1910”. Det upptog en del av mina tankar när jag sprang . På fastighetskartan från 1917 fanns inga hus med. Så inte heller, på en militärkarta från slutet av 1800-talet. Resterna efter hus i skogen borde vara från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal.  Är stenblocket ditflyttat?   Syftar texten på orten ”Folkehyltan” eller är det ”Forsberg”…mina anfäder…som åsyftas? När jag sprang, märkte jag att det hade börjat mörkna och snöra allt mer men andningen kändes lättare och jag började ana upplevelsen från förr. Jag hade sprungit omkring 5-6 km, tempot var högre, jag sprang lättare andningen var mycket lättare….jag kände mig stark på ett nästan berusande sätt…lugn och självsäker i förvissningen om att just då fanns det inte många  i Kalmar län som var äldre än 30 år och som skulle hänga med mig obesvärat. Jag hälsade på en bil som tutade på mig eftersom jag anade att det var en välvillig tutning. Min faster skrev sedan ett mail om att det var hon i den där Volvon.  Jag fortsatte att springa och tänka. Det mesta av mina tankar kretsade omkring stenen i skogen och hur jag skulle kunna försöka lösa gåtan, jag funderade över vilka som hade bott där och hur de levde. Mina tankar avbröts av att en bil bakom mig tutade och passerade mig. Jag skulle bli upphämtad längre fram. Omedelbart efter att fotot togs kollade jag på min gpsklocka….11,6 km 53,38.

Kommentarer

kommentarer