Dela sidan på:

Midsommar

Photo_1466793480961

Ja…, jag är allt det där negativa som ni tycker att jag är…vad spelar det för roll om ni förstår mig eller inte….det viktiga är att någon – en enda förstår mig…någon gång… och att jag kan känna det och sluta upp med att inte bry mig om mig själv…Idag simmade jag själv i motvågor över Kalmar sund. ca 6-7 km beräknat med avdrift o kompensation. Det spelar ingen roll att jag sannolikt kan vara den som har störst rutin på det . Känner inget alls…ingen glädje att överlevde eller sorg över att överlevde. Midsommarafton har alltid varit årets viktigaste dag för mig. En dag fylld av skratt med släkt o vänner. Så är det inte längre men jag kände ändå en massa olika känslor när min 27 årige son mötte mig när jag kom upp från hamnen i Färjestaden. Han menade att ett par simmare tränade simning vid badplatsen o hade flytbojar o han var nära att hoppa i o rädda dem när de höll på att drunkna…Han frågade om jag kunde se de första fyrarna de första två km för alla vågor…Han hade kollat sjöfartsverkets webb info…När jag inte hade något att göra denna mindsommaraftonkväll, plockade jag på kontoret och några foton ramlande ur ett album. Slump eller inte…otroligt nog var de från midsommar 1994. Jag o min son – 5 år o min dotter 2 år…dessutom ett foto från där min far fyllde 50 år…I september fyller jag kanske 50 år. Det är förvirrande o det känns som m KARMA vill berätta något. Samtidigt försökte jag fatta mod att skriva ett kapitel på min femte bok men den är känslomässig svår att skriva. Efter 8 noveller och 120 sidor, har det tagit stopp. Jag har inte varit mogen under de senaste 4 åren för att skriva mer än några rader. Den sista novellen berättar om en midsommarafton som jag vill uppleva.

En åldrings död

Jag såg att klockan på natt duks bordet visade 0.05. Det var midsommarafton år 2047 jag var inne på mitt 81:a levnad och lade undan boken som jag läste. Jag lyssnade. Konstigt nog hörde jag fåglarnas kvällskvitter. Jag kan inte minnas när jag hörde dessa senaste gången. Jag lyssnade på mina barn, mina barnbarn och mitt barnbarnsbarn som ännu inte hade lagt sig och log för mig själv. Annica skulle ha uppskattat att få se sitt barnbarnsbarn. Han var nästan två år nu. Åren går så snabbt…Annica brukade säga att små barns ögon är så blå och nyfikna, så oskyldiga. Hon menade att de påminner om blomman ”förgät mig ej”. Under de 25 år som vi fick tillsammans sa hon ofta att när hon dör, vill hon att hennes kista ska täckas av ”förgät mig ej”. Det är kärlekens blomma som gärna växer vid havet. Det var där som vi trivdes allra bäst…Annica och jag. Vi träffades sent i livet, hade båda passerat 40 år och hade nästan vuxna barn. Det var bekantskap som utvecklades till vänskap som blev till något djupare. Det var som om något greppade tag djupt inom oss och förde oss samman. Det var inte fråga om förälskelse. Nej, det var djupare än så. Den där vårdagen vid havet Nedre Ålebäck på Öland var en solig men blåsig dag. Vi vandrade längst med stranden som övergick i Ölands säregna natur – ”Allvaret”. – Här skulle man bo, konstaterade Annicka med en lugn och mjuk röst. –Ja, du har rätt, sa jag. Innan vårvindarna hade hunnit ersättas av höstvindarna, hade vi en liten stuga blott ett par hundra meter från stranden. Allt hade gått snabbt från den där vårdagen. Det enda som tog tid, var att få bygglov. Stugan –samma stuga som används som gäststuga idag –är på 25 kvadratmeter och består av ett rum, ett litet badrum och ett litet kök. Den kom färdig i sektioner. Under 10 års tid, var den vår fristad och vi tillbringade allt mer tid i den och allt mindre tid i vårt hus i Färjestaden, allt eftersom åren gick. När vi började närma oss 60 års ålder, bestämde vi oss för att flytta till stugan för gott. Nåja, vi byggde ett mindre hus jämte stugan. Kan det vara 20-25 år sedan? Ja…i vilket fall som helst är det ännu fullt modernt och de 85 kvadratmetrarna med den stora och effektiva braskaminen mitt i huset, förgyllde vårt liv. Mär Annica blev sjuk och det inte fanns mer att göra åt det hela…det är snart fyra år sedan hon lämnade mig…var det sommar. Det var första veckan i juli, det var grönt ute och vi hade låtit flytta våra sängar så att de stod mitt i vardagsrummen framför det stora fönstret med uppsikt både över havet och en liten skogsdunge. Annicka och jag hade haft våra sängar så sedan i vintras och hade därför upplevt övergångarna, snösmältningen och våren och sommaren. Varje årstidsövergång påminde samtidigt om att Annicka blev allt svagare. Hon var oftast vaken när jag vaknade. Då hände det mer än en gång att hon viskade åt mig att vara tyst och röra mig försiktigt. En morgon omkring kl 05 viskade hon ”De är här igen”. Jag såg att det var rådjursflocken som strosade omkring i vår trädgård. Jag hade försökt att dölja för Annicka att jag hade matat dem hela vintern och att jag faktiskt hade grävt ner tulpanlökar här och var i trädgården för att de skulle vara där framåt våren och gräva fram dem. Det var en bra överrenskommelse som jag och rådjuren hade. De fick mat om de berikade Annicas liv.
Det är ljust nu…Ja, solen skiner faktiskt. Jag går ner mot ”vår” strand…nu springer jag…jag känner mig stark och snabb. Det är någon vid vattenbrynet….det kan inte vara möjligt men jag svär att det är så….Annicka ha på sig sin vita sommarklänning och hennes långa ljusa hår fladdrar i vinden. Hon ler mot mig och stäcker ut sina händer mot mig samtidigt som hon backar ut bland vågorna. Ljuset blir allt starkare och jag har aldrig varit så lycklig och fri som nu.

I gryningen på midsommardagen tittade min son till mig och fann att jag var död. Jag såg fri och bekymmerslös ut. Det skulle komma att prägla min sons uppfattning om döden.

Kommentarer

kommentarer