Dela sidan på:

Min väg

Photo_1494012791561

Den väg jag färdas på, färdas jag ensam men den leder till Sonjas Camping. Det är helt säkert patetiskt att den enda destination som min väg leder mig till och som jag uppskattar, är Sonjas camping – vad säger det om mitt liv?. Det är en kort tid på året som jag har förmånen att få vara delaktig där. Trots att jag försöker, är jag ingen större klippa på plats men alla har vi våra egenheter och tillsammans är vi ett fint lag som gäster uppskattar. Vi är olika men jag gissar att de flesta känner att de tillhör en stor familj. Vi respekterar varandra och trivs med varandra. För min del är det fråga om ett femårigt förhållande. Endast mitt första äktenskap varade längre än så. I min lilla bubbla av subjektivitet blir jag blind för sanningen. Åtminstone om det inte är som så att sanningen är subjektiv. I min bubbla tror jag att det är jag som har brustit i alla mina nära kontakter med kvinnor…jag tror att jag har lämnat dem när jag upplevt att gränsen för vad mitt behov av anständig respekt, acceptans för olikheter, har krossats. En svagare man eller kanske starkare man än jag skulle ha hanterat sådant annorlunda. Dessvärre tror jag ändå inte att det går att kompromissa med sig själv…när ord från damen i mitt liv eller gärningar går från singularis till pluralis, finns ärr i förhållandet kvar. De måste man leva med som par…om man tycker att det är värt det…om man tycker att man inte är värd mer än så…om man inte vågar tro att den väg man färdas på, förvisso blir mörk ibland nöär solen går ner som på fotot men som helt säkert blir ljusare igen och då kommer ljuset från ett annat håll…precis som gryningen kom på vägen på fotot. Det svåraste är att överleva mörkret däremellan…”Hello darkness my firend, I come to talk whih you again”. Just nu blir det allt ljusare ute men för mig blir det allt mörkare. Att tappat tron på allt är ju mörkt men å andra sidan är det värre att inte ens ha en tro att kunna tappa. Jag vet inget alls och tror inte på något eller någon. Men det är inte helt sant….eftersom jag vet att jag är önskad , vet att jag behövs , vet att jag därför kommer att fortsätta följa vägen som leder till Sonjas camping..den trevliga personalen, trevliga gästerna, ljudet vid havet, lugnet och känslan av att jag betyder något viktigt…att på mitt pass sker inga brott – ingen kommer undan och inget kan skrämma mig, inget stök o alla kan sova lugnt…allt som finns när de sover och gör sig redo att leka med sina barn nästa dag och ge dem viktiga minnen för livet…det är jag och mörkret och en o annan hund…Det är den enda vägen som är viktig för mig. Nattens väktare.

Kommentarer

kommentarer