Dela sidan på:

Mina relevanta upplevelser av Kalmar triathlon 2010

670 deltagare

Simning

16,1 grader i vattnet. 4 varv, sikten i vattnet kan ha varit den sämsta under de åren som jag har deltagit. De första 100 m var kylan förlamande. Fötterna och fingrarna domnade bort och min puls steg markant samtidigt som jag började flämta – inte av simningen utan snarare av kylan. Efter kanske 200 m skulle första bojen rundas. Det rådde smärre panik. Någon skrek ”ta det lugnt”! Därefter följde en lång raksträcka om kanske 400 m. En sista boj skulle passeras på utsidan. Jag hörde folk från en följebåt skrika i förtvivlan och såg att en stor grupp simmare som passerade bojen kanske 20 meter på insidan, och simmande längst med den pir som vi skulle runda. Det var alltjämt omöjligt att simma utan att slå i någon med armtagen men det blev allt lättare att kunna ta ut egna simtag och komma in i simningen. När jag varvade såg jag att täten hade passerat första bojen och hade simmat kanske 100 meter av den långa raksträckan. Efter bara 50 m efter första varvningen, kunde jag börja sträcka ut simtagen och hitta egna ytor att simma på. När jag skulle varva andra gången, simmade jag längst med stranden för nära land. Jag kände att jag slog i eller skar mig på något på botten men jag hade inte ont. Fötterna var ju bortdomnade. Tredje varvet kunde jag simma nästan helt ostörd. Jag såg att simmare tog sista bojen på insidan och simmade längst med piren innan den skulle rundas. Visst blev det trångt när båtbryggorna tog vid och jag fick en spark på simglasögonen, men det hör liksom till! Sista varvet simmade jag i en egen lucka under nästan hela den långa raksträckan. Det var skönt. Det hade börjat tona upp sig ”motvågor” som säkert störde en del simmare men det störde inte mig. Jag var van att simma i vågor. Jag tog det ganska lugnt under simningen. Jag kände inte av stelhet i axlar, rygg eller baksidan av låren. Jag blev inte nedkyld men mina fötter och fingrar var kylda med följd att jag hade dålig känsel i dessa. Min simtid blev mellan 1.15 – 1.20. Det är ungefär som vanligt.

Resten av dagen

När jag skulle ta på mig strumporna inför cyklingen, såg jag att jag hade ett jack på en tå. Det blödde inte. Därmed gjorde jag ett stort misstag! Jag tog det lugnt under cyklingen och hade väldigt mycket krafter kvar i reserv men redan efter några mil på cykeln kände jag att jag hade ont i tån men det blev inte värre. När jag skulle byta om till löparskor såg jag att min cykelsko var rödfärgad. Det gjorde inte speciellt ont i tån så jag började springa. Visst kände jag av tån när jag ”tomtade fram”. Efter kanske 20 km råkade jag kasta en blick på min löparsko som dolde min tå som emellanåt påminde mig. Jag såg att skon hade bytt färg från vit till röd. Då började jag titta om efter Röda korset…funderade på att kanske skulle stanna till där. Mitt hjärta började ju ändå att påminna mig om att jag faktiskt har ett arbets ekg samt ultraljud på sjukhusets hjärtavdelning inbokad om 10 dagar. Det fanns skäl till detta – ett taget ekg som fick en läkare att vilja skicka mig med ambulans till akutmottagningen. (Till saken hör att jag inte är helt okunnig inom sjukvård. Åtskilliga läkare vet inte att det är vanligt att den som har tränat uthållighetsidrott under mer än 20 år, 5-10 timmar per vecka, har ekg som inte alls ser ut som ett idealiskt ekg.) Det fanns alltså tunga skäl för mig att ta det väldigt, väldigt lugnt under årets tävling. Efter ca 24 km började min puls att skena och bli oregelbunden. Jag förbannade mig själv när jag insåg att jag inte hade fått i mig energi under de första 20 km löpning – slarv av mig. Oförsvarligt för en person med min rutin! Till och med mina små ”tomtesteg” innebar att jag flämtade som om jag precis hade sprungit en intervall om en kilometer på 3.10 min/km. Jag valde därefter att hålla handen på pulsen. När den lugnade sig, ”tomtade” jag ca 20 meter och gick tills den hade lugnat sig igen – ca 1 km. På detta sätt tog jag mig runt de sista ca 18 km. Väl hemma i badrummet, tog jag av mig skon. När jag fick av mig strumpan rann ca en dl blod ut på badrumsgolvet. Jag hade ett ganska djupt jack om ca 4 cm i längd. Kylan från simningen hade gjort att det inte blödde. Trycket från skor och strumpor hade dämpat blödningen under dagen men när skon tog av i rumstemperatur, rann blodet till. Jag lyckades inte stoppa det med ett par omgångar med kompresser och tape och fick därför sätta tre styng innan jag kunde lägga om det.

Vad för lärdom kan dras av detta? Massor! Men det som kan vara bra att fundera över inför nästa års tävling är om det ändå inte behövs några som motsvarar Röda korset.

Den rutinerade ambulansföraren samt den kvinnliga läkaren i den vackra röda bilen av cabriolet modell, är inte rätt personer att lägga om sår och skavsår eller att ge massage. Det är inte deras ”grej” och de är sannolikt inte ens speciellt skickliga på det. Inte heller är det rimligt att personalen i den akututrustade ambulansen ska ägna sig åt sådant.

Ambulansen behövs i beredskap inför betydligt värre skador. Vid ca kl. 11.30, ca 2 km söder om flyg rakan cyklade cyklister om varandra både till – och från vändpunkten. Då beslutade sig en husbil att i ca 70-80 km/h passera i mitten då denne körde mot vändpukten. Jag och en annan cyklist skrek till, eftersom husbussen var maximalt 30 cm från att köra på den cyklist som passerade en annan cyklist i riktning mot vändpunkten.

Fler deltagare innebär att riskerna ökar. Säkerhetstänkandet måste vara högsta prioritet. Vägsträckan där det hände var bredare än den vanliga vägen men inte lika bred som flyg rakan.

Kanske väljer många semesterfirare med stora ekipage den väg vi tävlar på, för att slippa de mer trafikerade vägarna?

Går det att förbättra säkerheten? Går det att finna en annan cykelbana? Hur ser det ut söderut – vägen mot Igelösa / Ekenäs?

Tack för i år!

”Om man klagar över skavsår har man inte tagit i tillräckligt”, säger vinnaren av Kalmar triathlon 2010 i Östra Småland.

Jag är lite vekare än vinnaren och håller med om att det är rimligt att knipa käft under loppet men att det å andra sidan är tillåtet att blöda eller om man så vill – att dö, efter loppet.

Kommentarer

kommentarer