Dela sidan på:

Paradoxala insikter

DSC09105_pp

Jag har stängt av känslor och lever på så sätt mindre än då jag kan få fram känslor men paradoxen är att jag trots att kan se på mig själv ur helikopterperspektiv. Jag borde ju inte ens kunna få en sådan symbolisk helikopter att lyfta.

”Jag bryr mig inte om hur poliser, läkare o andra som blir hotade av X, hanterar det. Du har åtalat honom men han tycker han är för sjuk för att vara i domstolen…men ändå kan han få fortsätta att hota folk och dessutom av skäl som endast hans förvirrade hjärna förstår! Jag lever nu och min tid är viktig. Jag accepterar inte hans beteende. Jag åker och pratar med honom och förklarar att han inte får störa mitt liv”, sa jag till åklagaren. Jag sökte honom i hans hem men trots att jag bad honom – med tydlig hövlig stämma- komma ut eftersom vi behövde prata, kom han inte ut. Ibland måste man göra sådant som är obehagligt. Han har haft vapen och han är utbildad på vapen. Risken fanns att han skulle använda vapen mot mig. Vissa risker måste tas. Det går inte att leva livet och ha på sig hängsel, livrem, fallskärm och flytväst. Jag vill hellre kunna leva livet i full frihet än att låta en psykopat få inskränka mitt liv genom att bli rädd för honom.

Pengar som kommer in och var tänkt till annat, måste går till något helt annat…någon skulle ha informerat mig om det för 14 dagar sedan men prioriterade inte att ge mig återkoppling som utlovat.

Jag har även insett att jag har använts som ett objekt – ett redskap – i ett annat avseende i månader men det gav mig inte tillbaka annat än en visshet som jag inte gillar. Att inse att man inte ses som en människa – en individ, det innebär att jag tappar något av det jag vill se hos andra- viktiga delar av mänsklighet som vi kanske borde vara. Ibland vill jag inte få bekräftat det jag tror mig ha förstått, även om jag hade till viss del anpassat mig efter min insikt.

Jag känner inget alls gällande de två styckena ovan. Inget alls. Det kan betyda att jag inte gå att nås – att jag har för hårda skydd inom mig. När man inte kan bli arg, besviken, eller glad eller ledsen…då kanske man har svårt för att kunna vara betydelsefull för någon.

Om några timmar ska jag springa ett marathon i behagligt tempo. Jag ska hjälpa en man att springa under 4 timmar eftersom det är viktigt för honom. Flera kommer att springa men jag gissar att det är jag, och någon annan som verkligen kommer att springa 42 km. Är det av godhet från min sida? – Nej…tyvärr är det inte det som är drivkraften…jag skulle ändå ha behövt springa mer än 30 km i morgon. Nu får mitt pass lite större mening och jag får sällskap.

Är jag en god eller ond människa? Att konfrontera den person som sätter skräck i fruar till poliser mmm, är inte snällt av mig eftersom han helt säkert inte fixar att möta verkligheten i form av jag. Att hota via telefon, är ju en helt annan sak. Jag försöker inte vara god men jag följer mitt samvete o min moraliska kompass. Jag tror på KARMA, …men inte eftersom jag vill ses som god…för mig är det fråga om en naturlag som är något utöver alla religioner.

När jag får orden ”Kvinnor är elaka och listiga”, påpekade för mig flera gånger, insåg jag att det i själva verket var ren information i all välvilja om att den som formulerade orden, syftar på sig själv. En mer normal man skulle reagera på destruktivt sätt….bli arg osv…men jag känner inget alls och har ingen tanke om någonting gällande personen. Allt blir som det blir ändå och jag kanske trots allt inte har tolkat alla nyanser rätt. Känner inget, har inga tankar om framtida förhållningssätt.

Jag lever nu och jag vill leva det på det sätt jag känner är naturligt för mig. Om andra tolkat att jag är elak i något avseende, så är det deras rätt att tycka vad de vill men det påverkar inte mig…Jag skulle aldrig någonsin manipulera någon eller använda i visst syfte…människor försvinner ur mitt liv…men jag skulle inte försöka ha någon förankrad lateralt i mitt liv, för att vid behov kunna få in mer proximalt igen. Människors fria vilja är grundläggande för mig precis som tesen om att det är vårt beteende som definierar vem vi är – inte vad vi säger eller skriver – är grundläggande för mig. Det innebär att för mig är vissa människor ett skal som kan ge ett bra intryck och kan tyckas vara framgångsrikt, men jag ser att bakom skalet finns inget vackert alls…och jag vet att skalet spricker ibland. Jag ser på människor genom att se rakt in i deras inre. På så sätt är jag obehaglig men jag kan leva med det.

Kommentarer

kommentarer