Dela sidan på:

Saknar känslan


I anteckningsbokens första blad står det: 1978
Gädda: III
Abborre: VIIII

Jag var 12 år och världen tedde sig så allvarlig och viktig. Allt kretsade till att försöka bli en skicklig fotbollsspelare, förneka att jag hade talang för löpning, försöka fånga fisk och i största allmänhet bli lika framgångsrik som min lite äldre kusin var. Jag hade fått mina första kärleksbrev från ett par flickor i klassen men hade börjat inse att de kanske inte bara ville spela fotboll och spela kula med mig. Det var knepigt att hantera att de ville pussas istället för at hänga med till fotbollsplanen.

Av någon anledning har jag glömt stora delar av mitt liv men när jag tvingas plocka i ordning lite bland alla papper så konfronteras jag med noteringar.

Jag saknar känslorna som jag hade då….av förväntan, glädjen att få komma till aborrstället en sommarkväll. Känna hur pulsen stegrades när man fick en fisk på kroken eller när man kom innanför straffområdet med bollen och lite senare känslan av att vara så förälskad att man insåg att man hade förlorat fotfästet i tillvaron. Idag är förmågan till att kunna känna samma känslor borta.

För en vecka sedan frågade jag en bekant till min bror om denne hade lust att följa med ut med båten för att kolla om det finns någon fisk. Den 77 årige gentlemannen och livsnjutaren sken upp. Både han och jag började rota reda på våra utrustningar. Min används en gång varje år för att försöka fånga lax. Mannens utrustning hade fått vila längre….sådär 15 år. – Men jag får ett nytt fiskedrag varje födelsedag, sa mannen.
Solen började gå ner och det var stilla. Mannen började berätta sina fiskeminnen…allt från ”Blue Marlin-fiske” i Medelhavet till aborre fiske i Trosa skärgård. Jag kan tänka mig att han förnam liknande känslor som han hade som grabb en sommarkväll vid aborrstället i Trosa skärgård. Vi fick ett par gäddor. Släppte tillbaka en och tog upp en till hans fru. – Hon vill ha pepparrotsgädda men jag har släppt i så många gäddor i mina dar att jag vägrar köpa en gädda i en fiskaffär till henne, förkunnade mannen. Jag log och kände igen mig i hans ologiska resonemang som ändå har en viss naiv charm.

– Det var säkert sista gången i hans liv som han fiskade, sa min bror efteråt. Sannolikt har han rätt! Mannens hälsa vacklar. Förmodligen säger hans instinkt samma sak som min – vi hade en riktigt fin naturupplevelse. Mannen flyttar tillbaka till Stockholm om en månad. Det får nog bli så….att det blev hans sista fiskeäventyr. Vårt fiskeäventyr blir ett fint sista minne som passar att bli det sista. Man ska lägga av när det är som bäst! Visst kommer vi att sakna honom men vi vet alla vad som kommer….och vi vill inte att vår bild av honom ska vara som sjuk och kraftlös. Vi vill minnas honom som en glad, rolig, klok, skärpt gammal äventyrare med en bil på mer än 400 Hk och som oftast tålde fler drinkar än vad vi mäktade med.
När jag tänker efter kan jag kanske förnimma något av den känsla jag hade som 12 åring och som gjorde livet så viktigt. Det har att göra med ”Back to Basic”.

Kenneth

Kommentarer

kommentarer