Dela sidan på:

Svårt att använda empati som lagkamrat -då sänker man sitt lag

Fotot är på min lagkompis Ingrid och mig. Vi genomförde en dags tävling som lag på ett närmast perfekt sätt.
Ingrid och jag är jämna gällande löpning på långa sträckor och vi tycks dessutom tänka på liknande sätt- lite djupare och lite bredare.

Endast vid ett tillfälle gällande andra lag, kände jag att det var något som jag inte förstod fullt ut men att av det lilla jag förstod och visste var sant, gillade jag det inte.

”Jag springer före trots att det är lagtävling. Jag gissar att vi måste klara av ca 1500 m på 15 minuter men jag vet inte säkert…vi är på en stig i skogen och jag vet inte vart vägen är som innebär att vi kan ge allt för att klarat tiden. Jag står på en klippa och skriker min lagkamrats namn högt…jag skriker ” X…Kom igen nu…öka”, flera gånger. Men om jag hade vänt om och sprungit tillbaka till min lagkamrat, skulle jag ha hört dennes andhämtning och insett att denne helt enkelt inte kan springa snabbare just då: Då hade jag förstått att det inte gav något positivt att skrika högt så alla kunde höra att min kamrat inte räckte till i stunden. Då hade jag förstått att det helt enkelt inte är möjligt att förmå den som inte har kraft nog att göra mycket mer än att andas och flytta ena foten framför den andra, att öka tempot. Då hade jag insett att när jag försöker får ur denne mer kraft än vad denne har förs stunden, kränker jag denne. När jag dessutom skriker så att det hörs långt, kränker jag ännu mer”.

Det ovan är något som jag funderar över men som jag måste anstränga mig att inte anse att jag tar för lätt på funderingen och att jag därmed har ett eget svar. Jag måste örfila upp mig själv för att inte anse att det måste vara givet för den som förödmjukar sin kamrat, att ha koll på om dennes kapacitet skiljer för mycket mot min egen – då är det inte rimligt att tävla i team. Dessutom måste jag örfila upp mig själv för att inte anse att felet aldrig kan vara min kamrats som är markant svagare. Felet måste vara mitt eftersom jag inte har försökt att kompensera för detta så att denne inte har pressats för hårt tidigare.

Jag måste örfila upp mig själv för att inte anse att egentligen borde det ha varit min kamrat som inte hade mer luft än för att räcka till att andas, som borde ha skrikit åt mig i skogen eftersom jag som var starkare, kanske borde ha valt en annan tävlingskompis eller åtminstone ha sett till att underlätta för och spara på min kompis krafter från första steget av tävlingen.

Jag kanske kan se en annan aspekt med tiden men jag tror faktiskt inte det.

Kommentarer

kommentarer