Dela sidan på:

Tack, Skåningen!

P51008881

Ynka 10 km var planerat.  Stegen var tunga de första 100 metrarna. Därefter glömde jag bort mitt tunga löpsteg. Stelheten i vaderna och baksidan av båda låren gjorde att jag istället började fundera över om jag ens skulle hålla, detta vanliga pass.

Efter ca 6-7 km, började jag mjukna upp. Det var härligt försommarväder. När jag såg skuggan av mig själv, slog det mig att det inte var konstigt att jag tyckte att jag var tung och klumpig. Min bröstkorg såg ju löjligt stor ut i förhållande till mitt övriga jag…och vad ska jag med bröstmuskler till – vilken nytta tillför de mitt liv? Hur mycket kunde jag väga? Var det alltjämt som i vintras- omkring 77-78 kg? Jag borde hålla mig omkring 74 kg – då jag har jag vanligen en kropp som fungerar hyggligt bra till det mesta. Andningen kändes åtminstone acceptabelt lätt.

Med 700 meter kvar att springa cyklade en man om mig. Hans dialekt avslöjade att han hade varit skåning tidigare. Mannen förklarade att han  hade cyklat bakom mig någon kilometer i centrala Kalmar och att han tyckte att jag sprang snyggt, lätt och snabbt. Min första tanke var att han skojade med mig, men jag tackade honom och förklarade att jag hade känt mig ungefär som en höggravid häst borde känna sig. Denne vet att denne borde ha kapacitet för att springa snabbt och lätt utan att förta sig men inser att det är något som fungerar som broms. Skåningen fick mig att tänka om.

Kanske är jag i den form som jag vill vara i och som jag har haft tidigare? Kanske kan jag springa 6-7 km med ett kilometersnitt på inte över 3.40 per kilometer? Skåningen gav mig en nyttig insikt. Jag har inte koll! Förmodligen stämmer det även på annat i mitt liv – jag tror att jag har en bra uppfattning om mitt liv, mina styrkor, mina svagheter och hur allt omkring mig fungerar.

Sanningen kan mycket väl vara, att jag inte har koll på speciellt mycket. Därmed blir ju livet bra mycket mer spännande jämfört med innan skåningen fick mig att reflektera:-).

Kommentarer

kommentarer