Dela sidan på:

Till minne av Allan Forsberg – min far

Julafton 1976. Jag var 10 år. Jag insåg att jag var stor – var ju storebror…

Det pirrade i magen från det att jag vaknade och pirrade alltjämt då jag och pappa satt i den nya Volvon, på väg bort från höghuset som var vårt hem och som jag avskydde, på väg till Stensö och friheten i löparspåren. Vi skulle springa ett varv på 2,5 km slingan. Pappa var stark som löpare och vi sprang hårt och jämnt . Jag hade mina första riktiga löparskor på mig – Nike med våffelmönster.  Idag, sådär 30 löparskor senare, känner jag alltjämt att dessa som pappa gav mig, var bland de allra bästa.

Jag var mager, blyg och stammade som liten, jag var mycket osäker. Ingen kan säga vad som var orsaken till detta men jag vet att den som lovar ett barn att finnas till hands, lovar att komma på klassmötet, lovar att vara nykter på julafton, men sedan inte håller löften….gång på gång….den personen  – pappa Allan, har hjälpt till att forma en individ som inte törs tro på någonting och som har svårt med förmågan att kunna tro på någonting, att kunna förlita sig på andra människor och att kunna våga tro på sin egen förmåga om möjligheter i livet. Allan ville inget illa. Att det blev som det blev, berodde på att han själv inte visste hur man skulle göra. Hans far dog plötsligt när allan var 13 år. Allan tystnade och ägnade sig mycket åt sin kanin.  Kanske var det då som Allan förlorade tilliten, att han inte vågade leva med någon annan, att han endast kunde ha förmågan att leva parallellt med andra människor? Vad hade hänt med mina bröder om vår mor inte hade valt att år 1977, leva med oss  men utan Allan?

Pappa Allan och jag bodde tillsammans vissa perioder. Vi bodde en period, jag var 13 år –  på hösten i mina kusiners sommarstuga tre mil söder om Kalmar, Ekenäs/Fåraviken – där kommer mina lyckligaste barndomsminnen från.  Jag och Allan åkte ut till ”aborrefiskestället” och jag minns än idag, hur min kropp skakade av förväntan som tilltog allt mer ju närmare det för mig, magiska stället vi kom.

Det blev ett par abborrar som jag rensade och Allan stekte.

Allan försökte på sitt sätt att vara så bra som det var möjligt att vara pappa.  Han var inte rik och han visste ju egentligen inte hur han skulle bete sig.  Han visste att jag tyckte om idrott och att det var det jag sysslade med efter skolan tills det var läggdags. Under åren fick jag några idrottsredskap som blev till det käraste jag ägde. Dessa prylar var inte som andra idrottsprylar – precis som min far inte var som andra fäder. Mitt bordtennisrackert var format som en kupad hand – alla andra som såldes i cykelaffären var platta. Det hade jag konstaterat efter att gång på gång, ha studerat dessa. Min fotboll var av äkta läder och luktade som en gammal ko. Den var inte rund men heller inte oval….den hade liksom en stor ”finne” stor som en tennisboll som utgjorde en utbuktning på den annars hyggligt ovalrunda fotbollen. Pappa Allan, sa att om jag sparkade tillräckligt mycket på den, så skulle den bli rund.  Fotbollens studsande på fotbollsplanen var omöjlig att förutsäga, men det var bra eftersom det tränade upp min ”bollkänsla”. Gåtan om vart Allan lyckades finna dessa prylar som egentligen inte borde ha funnits, lär förbli olöst. Ett livsmysterium bland andra.

Allan var inte tekniskt lagd och var heller ingen akademiker eller filosof. När det gäller fysiskt grovarbete tillhörde han emellertid de allra bästa! Det vet alla som kände honom och det framkommer i de arbetsbetyg som jag har hittat bland hans handlingar.

Det finns mycket roliga minnen att berätta om Allan men dessvärre också minnen som är dess motats.  Som vuxen kan jag konstatera att det inte var hans fel att allt inte blev som de borde ha kunnat bli. Allan saknade förmågan. Allan blev aldrig vuxen inom vissa områden. Jag saknar också vissa förmågor som jag borde ha. Jag kämpar för att blir bättre på att leva men det är svårt. Liksom Allan, lär jag inte kunna leva med någon. Den stora empatiska förmåga jag besitter, är mer till en plåga för mig än till nytta. Lite bättre än vad Allan förmådde, har jag lyckats med . Nästa generation – mina nästan vuxna barn, lär sannolikt inte präglas av symtom av en frånvarande pappa på samma sätt som Allan gjorde gällande sin far och jag gjorde gällande Allan.

 

Färjestaden den 23 november 2011  Kenneth M Forsberg

Kommentarer

kommentarer