Dela sidan på:

Vanlig vinterkväll i stan

Jag hade tappat kontrollen över min tid. Därför gled den iväg snabbare än jag kunde förmå att uppleva det. Dagar hade blivit till veckor. Jag hade varit fullt upptagen av nuet och hade slutat att bry mig om dåtid eller framtid. Det var ett par minusgrader ute. Det var kväll. Det var snö när jag sprang genom ett kvarter nära centrala Kalmar. Jag hörde ett klirrande som uppstår då glasflaskor i plastpåsar slås mor varandra. Ljudet blandades med ljudet av fotsteg mot en hårdpackat snöbeklädd trottoar. Den första gången jag hörde detta, var jag förmodligen inte ens medveten om ljudets innebörd. När jag hörde ljudet för kanske fjärde gången på kort tid, blev jag uppmärksam på det så till vida att jag blev förvånad. Förvåningen kändes ok. Den skrämde mig inte. Den sekund som det tog för mig att passera stadiet av förvåning till att komma till ett stadium av insikt, kändes som en obehagligt lång tid. Jag insåg att jag  uppenbart var så upptagen av nuet – ”Mindefullness” – att jag tappade ett visst grepp om verkligheten omkring mig.

Självfallet borde jag ha varit medveten om att det var tidig fredagkväll i slutet av januari och att jag sprang genom ett  kvarter som framförallt befolkas av studenter och att det var en tid så studenter med turkosa eller lila plastpåsar från Systembolaget, promenerar omkring på gatan!

De söker sig till ett väder- och vindskyddat bo i gemenskap för att dricka ut innehållet i flaskorna i påsarna.  Några kilometer senare sprang jag i ett elljusspår. Ett par rådjur korsade min väg. De stannade upp ett tag på vägen och såg mig. Så gör inte vi människor, vi ser inte varandra när vi möts. Därefter fortsatte de, sannolikt till en väder- och vindskyddad plats med några kvistar att tugga på.

Kommentarer

kommentarer