Mindfulness-medvetenhet i nuet

Lev i nuet. Tillåt att höra fågelsång. Tillåt att känna smaken av havet i munnen. Tillåt att springa en natt i sommarregn. Tillåt att gå egna vägar. Tillåt att strunta i vad andra tycker. Tillåt att släppa skyddet- att vara spontan. Tillåt att inte vara rädd för att blir sårad eftersom vetskapen om att du står för det äkta i tillvaron, innebär att du ändå är osårbar.

Ingen som har betydelse, bryr sig om du skulle ses som tillfälligt svag eftersom du har hjälpt någon över gatan, sagt vänligt ord till någon, förklarat för någon att denne är viktigt för dig på något sätt.

Livet är nu. Att inte leva på det sätt som man vill leva, är att tappa livskvalitet. Tappad tid för att man lägger energi på hjärnspöken, är som att leva i dimma och dis.

Tidigt i morse kom jag att tänka på två idrottare som jag är bekant med. Jag ser dem som de finaste av människor. Båda dessa män fick plötsligt allvarliga problem med hälsan trots att de är elitmotionärer. Jag vet att de har yrkesfunktioner som får människor att se upp till dem. Jag är dock säker på att det som de själva vill definiera sig som när någon frågar: ”Vem är du?”, är som pappor, morfar, som idrottsmän i samspel med andra. De har börjat kunna vara aktiva inom idrotten igen. Det måste vara som att återfå livet fast med ännu djupare insikter om vad som är verkligt viktigt i livet! De påminner mig om att en vältränad kropp inte är en garant för att man inte ska drabbas av proppar som hotar att släcka livet.

Vi kommer alla att ställas inför faktum att vi inte fick en ytterligare chans att lyssna på en bekant eller vän, att vi inte fick en chans att säga åt sin partner när man skildes i osämja, att det är ok att inte förstå varandra i alla lägen men att jag ändå tycker om denne. Vi kommer att säga sådant när vi står framför dennes grav, men då är det försent.

Att ta sig tid, att vara spontan, att strunta i om man ses som svag i stunden, allt sådant är viktigt…jag vet inte säkert varför det är viktigt …jag bara…vet att det är viktigt.

Paradoxala insikter

DSC09105_pp

Jag har stängt av känslor och lever på så sätt mindre än då jag kan få fram känslor men paradoxen är att jag trots att kan se på mig själv ur helikopterperspektiv. Jag borde ju inte ens kunna få en sådan symbolisk helikopter att lyfta.

”Jag bryr mig inte om hur poliser, läkare o andra som blir hotade av X, hanterar det. Du har åtalat honom men han tycker han är för sjuk för att vara i domstolen…men ändå kan han få fortsätta att hota folk och dessutom av skäl som endast hans förvirrade hjärna förstår! Jag lever nu och min tid är viktig. Jag accepterar inte hans beteende. Jag åker och pratar med honom och förklarar att han inte får störa mitt liv”, sa jag till åklagaren. Jag sökte honom i hans hem men trots att jag bad honom – med tydlig hövlig stämma- komma ut eftersom vi behövde prata, kom han inte ut. Ibland måste man göra sådant som är obehagligt. Han har haft vapen och han är utbildad på vapen. Risken fanns att han skulle använda vapen mot mig. Vissa risker måste tas. Det går inte att leva livet och ha på sig hängsel, livrem, fallskärm och flytväst. Jag vill hellre kunna leva livet i full frihet än att låta en psykopat få inskränka mitt liv genom att bli rädd för honom.

Pengar som kommer in och var tänkt till annat, måste går till något helt annat…någon skulle ha informerat mig om det för 14 dagar sedan men prioriterade inte att ge mig återkoppling som utlovat.

Jag har även insett att jag har använts som ett objekt – ett redskap – i ett annat avseende i månader men det gav mig inte tillbaka annat än en visshet som jag inte gillar. Att inse att man inte ses som en människa – en individ, det innebär att jag tappar något av det jag vill se hos andra- viktiga delar av mänsklighet som vi kanske borde vara. Ibland vill jag inte få bekräftat det jag tror mig ha förstått, även om jag hade till viss del anpassat mig efter min insikt.

Jag känner inget alls gällande de två styckena ovan. Inget alls. Det kan betyda att jag inte gå att nås – att jag har för hårda skydd inom mig. När man inte kan bli arg, besviken, eller glad eller ledsen…då kanske man har svårt för att kunna vara betydelsefull för någon.

Om några timmar ska jag springa ett marathon i behagligt tempo. Jag ska hjälpa en man att springa under 4 timmar eftersom det är viktigt för honom. Flera kommer att springa men jag gissar att det är jag, och någon annan som verkligen kommer att springa 42 km. Är det av godhet från min sida? – Nej…tyvärr är det inte det som är drivkraften…jag skulle ändå ha behövt springa mer än 30 km i morgon. Nu får mitt pass lite större mening och jag får sällskap.

Är jag en god eller ond människa? Att konfrontera den person som sätter skräck i fruar till poliser mmm, är inte snällt av mig eftersom han helt säkert inte fixar att möta verkligheten i form av jag. Att hota via telefon, är ju en helt annan sak. Jag försöker inte vara god men jag följer mitt samvete o min moraliska kompass. Jag tror på KARMA, …men inte eftersom jag vill ses som god…för mig är det fråga om en naturlag som är något utöver alla religioner.

När jag får orden ”Kvinnor är elaka och listiga”, påpekade för mig flera gånger, insåg jag att det i själva verket var ren information i all välvilja om att den som formulerade orden, syftar på sig själv. En mer normal man skulle reagera på destruktivt sätt….bli arg osv…men jag känner inget alls och har ingen tanke om någonting gällande personen. Allt blir som det blir ändå och jag kanske trots allt inte har tolkat alla nyanser rätt. Känner inget, har inga tankar om framtida förhållningssätt.

Jag lever nu och jag vill leva det på det sätt jag känner är naturligt för mig. Om andra tolkat att jag är elak i något avseende, så är det deras rätt att tycka vad de vill men det påverkar inte mig…Jag skulle aldrig någonsin manipulera någon eller använda i visst syfte…människor försvinner ur mitt liv…men jag skulle inte försöka ha någon förankrad lateralt i mitt liv, för att vid behov kunna få in mer proximalt igen. Människors fria vilja är grundläggande för mig precis som tesen om att det är vårt beteende som definierar vem vi är – inte vad vi säger eller skriver – är grundläggande för mig. Det innebär att för mig är vissa människor ett skal som kan ge ett bra intryck och kan tyckas vara framgångsrikt, men jag ser att bakom skalet finns inget vackert alls…och jag vet att skalet spricker ibland. Jag ser på människor genom att se rakt in i deras inre. På så sätt är jag obehaglig men jag kan leva med det.

Kenneth 3.0

version3”Forsberg 3.0”! Så skev min bästa vän när jag förklarade att jag rakar av mitt hår. Det borde ha fallit en tår för varje hårstrå, men jag kände, endast möjligen, att det var en lättnad och en självklarhet. Valet och beslutet fanns inom mig sedan en längre tid trots att jag inte var medveten om det. Jag kände också att livets omständigheter förde in mig där jag var hösten,vintern 2015 och våren 2016. Hittills är det inte lika illa. Just nu har jag kontroll. Men jag gillar inte att jag låter mig vara där jag är…jag vet att det är situationer som helt enkelt inte kan avslutas på ett bra sätt. Andra får lida…men å andra sidan, är det dem som har valt mig o får hantera det som det är nu. Livet ska vara en lärmomästare…jag får samtal från kontantnummer och från privata nummer på konstiga tider….så även i skrivande stund. Givetvis svarar jag inte på sådant.I det snurr jag befinner mig i, finns det säkert en om annan som ser på utifrån och som läger all skuld på mig. Det är förvisso deras problem- inte mitt. Har jag en hotbild på mig? Kanske…men jag är bekymrad över att jag inte bryr mig och inte känner annat än tomt gällande något. Det går inte att lugga en skallig och jag är rakad;-). Den som inte kan känna något- kan heller inte bli rädd eller arg av att bli hotad. Jag är där jag inte vill vara i livet men jag är nyfiken på hur det ska ta stopp denna gång. Att raka håret var snarare en följd av att jag tagit fram andra sidor- hårdare sidor – av mig själv…Forsberg 3.0, har funnits i flera år men använts vid få tillfällen. Idag är den jag. Vad kom först- hönan eller ägget?! Behövde jag ta fram sidan hos mig eller kom den fram först och mitt sätt att hantera saker på, kom som en naturlig reaktion?

Jag är empatisk och har nog en moralisk kompass som visar hyggligt rätt men jag vet att under vissa förhållanden kan jag inte nås eller beröras…jag är artig osv…och ”snäll”…men då flyter jag med som en båt i en ström…Hmm, givetvis är jag ingen man som faller undan, bryter samman, väntar, krusar osv om exempelvis en speciell vän bär sig illa åt…jag håller istället god min men umgås samtidigt med en eller flera andra speciella vänner. Det är en befrielse och en förbannelse på samma gång….Givetvis är det en situation som tar slut eftersom den helt enkelt inte fungerar mer än kanske 1-3 månader innan något sker som bryter det. Jag ler åt mig själv – eftersom jag inte kan göra annat än så…självinsikt…när jag ser mig som en hamster i ett hjul…Skillnaden är att livet tycks placera mig i sådana hjul titt som tätt. Mina val i livet spelar mindre roll – jag förs till hjulet i alla fall. Det finns humor i det hela. Livet har alltså humor:-). Det enda som stör mig till viss del, är att jag vet att det är farligt, att andra …åtminstone någon, får lida – skumma telefonsamtal är sannolikt ett symtom- och att sådant här kan gå riktigt illa. Förra gången tog det slut på bästa möjliga sätt. Då innebar det att jag kunde hjälpa en annan människa till ett nytt liv med självständighet och kärlek. Samtidigt hade Karma en plan för mig bara en vecka senare. Men…just nu är det inte lika mycket snurr som det var då.

Jag tränar mer med hjärnan – lyssnar på kroppen och agerar strategiskt – nu och tränar fler timmar per vecka jämfört med för en månad sedan. 7-9 mil löpning, 4 km simning och 2 timmar styrketräning i denna vecka. Nästa vecka behöver jag börja smyga in med åtminstone 8-12 mil cykel. Jag tror inte att jag är säker på varför, men jag vill prestera bra för min ålder i några tuffa lopp i vår och i sommar. Jag tror inte att tider och placeringar är det primära för mig. Jag tror att jag vill känna att jag vill ta i och försöka pressa min kropp. Förvisso ska det räcka för att placera mig bättre än de flesta som är hälften så gamla…men det tror jag inte är drivkraften. Jag försöker att ha koll på mig själv så att jag inte kommer på att träningen o tävlingarna i själva verket är en flykt från mig själv och det verkliga livet som betydde något. Jag vill heller inte inse att det är destruktivitet som driver – en outtalad vilja att straffa sig själv för att livet inte är som jag tycker att det borde vara. En gång började jag formulera en forskarplan med fundering på om vissa tränar hårt o tävlar hårt på ett destruktivt sätt.
Jag tror att jag är inne på något delikat. Ärligt…vem fan bryr sig ett smack om någon gubbe eller tant pressar sitt pers på Ironman med en timme eller springer maran 40 min bättre än förra gången?! Inte ens ens egna barn bryr sig något alls om det!

Vårvintertankar 2018

Photo_1523279455722 (kopia)

Allt man gör idag får betydelse i morgon. Det går inte att tvätta bort precis som det inte går att tvätta bort att jag är en del av stranden, solen, blåsten och havet. Jag känner in. Jag tolkar per automatik. Jag ser rakt in i kärnan…i hjärtat…i själen…Ord betyder inget mer än att det distraherar. Kärnan i mig kommer alltid att finnas kvar på något sätt. Mitt sätt att vara, är kanske på väg in i en fas som jag var i en vinter för några år sedan.

Jag har ett grepp på en betydelsefull makthavare. Jag har väntat i flera år efter möjligheten. Snart får de stryk i domstolen. De är på min krok och de börjar sprattla allt mer. Jag fick ett erbjudande idag som går att utläsa mycket om men som ändå visar att de inte har förstått. Jag släpper dem inte fria. Den som vill att någon ska lyssna, får inte kränka den som ska lyssna. I samma stund som fel ord har valts, slutar personen att lyssna. Jag har inget att kunna förlora som är viktigt för mig. Därmed sätts spelregler ur spel i allt från tvist till förhållande. Det är lite som att många spelar livet efter ishockeyregler men jag ser på och väljer att spela livet efter mina regler. Alla behöver inte dansa efter samma pipa. Mitt liv och mina beslut. Jag försöker agera konsekvent i ord och i handling. Jag behandlar andra människor som jag vill bli behandlad på. Jag behandlar inga på det sätt som vissa behandlar mig på. Allt i livet strävar efter jämvikt. Med tiden blir ett berg till sand som blåser bort i vinden. Den som bär sig illa åt, kommer att råka illa ut förr eller senare…om inte annat blir denne den ensammaste av alla på äldreboendet. Många ser inte eller respekterar inte allt det som ger upplevelser och som ger energi. Det finns många som trampar ner vårens första krokus eller som tar ihjäl kråkans ungar med att kasta sten på dem….Ja, för en sekund kan jag känna att jag ser på dem som gör så, på samma sätt som en mungo ser på en kobra…Mungon är överlägsen fysiskt och mentalt och agerar eftersom denne gör det som är rätt för denne. Men när sekunden är över, andas jag och känner inget alls…enbart en visshet om att den väg de valt, kommer att leda dem bort från det de önskade. Finns många ordspråk för fenomenet…”Som man bäddar får man ligga”

Snart våren 2018

_20180307_221918

Det är kallt. En fågel spelar i natten. Det känns i luften att våren kommer mycket snart. Det är som en våg som byggs upp och som plötsligt slår till. Plötsligt är den där med all kraft. Vårens ankomst är som alla andra årstiders ankomst – en tid av förändring. För några blir det för svårt. Vårens ankomst är näst jul o nyår, den tid då flest människor i Sverige väljer att avsluta sina liv. Jag är nyfiken på våren – på den tid som kommer. Jag har precis skaffat en ny äventyrskamera som jag givetvis kommer att ta död på innan sommaren går mot höst- ”äventyr”- hmm, kanske definierar tillverkarna sådana kameror som äventyrskameror när de klarar av att vara oskyddade på en stig i duggregn en dag med 15 plus ute? Jag tar död på 2-4 st sådana varje år. Men jag kan inte förutse eller ha förhoppningar om något mer än ett dygn framåt. Jag kan inte förutse något om mig på det sätt som det var givet för mig vad utgången skulle bli när 24Nyheter stal foton från mig o vägrade betala den symboliska summa som annan media har betala mig. Jag var helt säker på att bildtjuvarna inte har en chans alls och att deras nederlag kommer att innebära att de dels får betala mycket mer – de fick betala 13 gånger fotots normalpris – än de inser. Den största tragedin är att dess VD samt nyhetschef, blir oönskade i sina roller när det konkurshotade företaget inte längre kan hindra konkursen. – Nej, jag är inte glad över det. För mig var utgången mycket mer given än att jag skulle uppleva nästkommande dag. Jag tänker på att de har förstört sina karriärer med sin dumhet. Det drabbar dem de lever med…deras barn osv. De får ju inga fler arbeten med samma befogenheter.

Jag förnimmer våren och känner smaken av den…känner det i naturen…men jag är inte där jag borde vara i livet. Jag ser min far i mig själv…jag liknar honom, han var också en hygglig löpare och han var också knepig. För någon månad sedan plockade jag ur en låda. Jag såg en lite tomte i mjukt material. Det satt en lapp på den- ”God jul Missan”. Det var till hans katt…katten han hade med sin sambo som dog några år tidigare. Min far var mycket ensam de sista åren. Han dog ensam och kände ångest de två minuter det dog för honom att dö när infarkten kom när han låg i sängen. Jag vet det eftersom jag har städat bort kudden o madrassen med blod o likmaskar, fotograferat även blodstänk på väggen vid hans säng. De uppkom av nästblod som en följd av blodstockning o skedde kanske 10 sek innan han förlorade medvetandet för gott. Jag analyserade obduktionsprotokollet …han borde ha fått mer tid…tid att försonas och ta adjö…läkarna missade att hans arbetsekg var sjukligt ett par månader tidigare…jag så som obetydlig novis, studerade varje kurva av testet…jag menade att de hade fel…en av Socialstyrelsens experter höll med. Han fick upprättelse efter sin död. Men vi skiljer oss gällande några saker. Han var rädd o blev aldrig vuxen. Jag är åtminstone inte rädd för något alls…enbart nyfiken. Nåväl…våren kommer…jag är inte glad- enbat nyfiken…och jag har en äventyrskamera att ta livet av J.