Radiokommunikation i grynig eller skymning – varför?

_20170916_094959

Klarnar det upp eller blir det mörkare? Varför ställa frågan? Det är relevant att fråga varför det är rimligt att fundera över det som sker allt mer för varje sekund och där svaret ges med tiden. Under en viss tid då det är oklart om det är gryning eller skymning och om dagen eller natten blir klar eller mörk, spelar det mindre roll att jag surfar bland molnen med den senaste radion påslagen. Det tar på krafter att surfa runt med radio påslagen…utan jämn dos blodtryckssänkande i kroppen, skenar blodtrycket, kroppen talar till mig genom att jag får huvudvärk, näsblod och känner obehag i bröstet när jag tränar hårt. För att återfå hälsan, kan jag inte surfa runt i ovisshet med radion påslagen…Min energi kan inte ägnas åt sådant som jag inte kan påverka. Livet har inte ens lovat mig nästkommande sekund. Det kommer ingen förvarning från radion om framtiden. Det enkla. Det som känns in..och som inte går att definiera…kemin i tillvaron..det talar med en starkare röst än vad någon röst kan bära fram. Kemin i tillvaron kan inte förmedlas via den finaste kommunikationsradion, fastsatt vid min kropp. Det som är tänkt att ske med livet…det kommer att ske ändå…Ord biter inte på kemin i tillvaron.

Pusselmästaren

.Photo_1484580455022

Nu när livets pussel börjar bli klart tar det allt längre tid för nästkommande pusselbit att komma på plats. Det är naturligt att det är så- det beror inte på min hjärna…men visst…något positivt och unikt döljer sig säkert i ”hålet” i min hjärna 😉 Men när den stora centrala pusselbiten tycks vara funnen och så smått börja hamna rätt i mitt livspussel…då händer något märkligt. Pusselbitar från en svunnen tid börjar visa att de finns. De söker mig. Kanske har de följt mig noga för att själva kunna mogna och anpassa sig för det som de själva trott på hela tiden- föreställningen om att de passar in i pusslet…trots att de inte gjorde det tidigare?! De glömmer att det är jag som är pusselmästaren gällande mitt livspussel. Jag bestämmer! Jag bryr mig inte ett smack om ifall någon skulle anse att jag passar in i deras livspussel….Min tid är för kort. Varje stund är viktig. Mitt livspussel läggs på ett bord. På bordet dyker det upp allt färre bitar som jag inte har sett tidigare. De pusselbitar som försvunnit från bordet där jag lägger mitt livspussel, är borta för mig.Dem som försvunnit från bordet men klättrat tillbaka,förstår jag helt enkelt inte…Hur funkar dem….Vad i helvete vill de! 😉 (Lånade en mening från Sigmund Freud innan han låstes in) Vissa pusselmästare sträcker sig inte endast till att återanvända pusselbitar som tidigare har skadat livspusslet – de låter till och med pusselbiten ifråga tränga sig på plats någonstans trots att passformen inte är perfekt…dessutom accepterar de att pusselbiten fortsätter att vara opålitlig , instabil och riva delar av pusslet titt som tätt…Dessa ynkliga pusselmästare inser inte ens att de inte längre är pusselmästare över sitt egna liv…Någon annan – en annan pusselmästare har kontrollen över livet och denne är dessutom som som en full styrman på ett fartyg….resten av livet fram till skrot kommer att innebära åtskilliga grundstötningar. Varje grundstötning innebär att skada sker. Ett upprivet stål skrov läker inte av sig självt….

Några andra tankar från hålet i min hjärna 😉

DSC_03481

Vi plaskar alla i mörker men somliga av oss följer ljuset i det mörka vattnet.

”En man måste få vara en man. Det ska inte stå ”fitta” i pannan på honom…”. Detta var ett av få viktiga meningar som min näst sista fru förmedlade till mig …som stöd när jag tyckte att jag hade varit för hård. Min kommande sista fru…finns runt mig nu…men vi vet ännu inte om att det blir så. ;-).

Blodprover om några timmar…varje dag är viktig :-).

Lärdom kan ge insikt

DSC04246
Jag kom hem efter jobb, släppte ut hundarna men därefter fick mobiltelefonen mig i sitt grepp…är jag slav under den eller är den något som generar mervärde på lång sikt? Jag minns när jag gjorde värnplikt och skickade blommografering till mig blivande fru på lördagar och för pengar som jag inte hade. Idag skickar man istället ett hjärtan via messenger…bortsett från att det är billigare…är det bättre? Jag tror att jag ”tar in ” människor som jag möter men går det att jämföra med att få ett mess från dem?…-Nej…jag tolkar mer omedvetet vid ett möte än jag ens har kunskap nog för att kunna definiera. Varför låter jag då min mobiltelefon få så stor makt över mig?!
Sannolikt krävs det något extra av kontakt enbart via mess för att kunna upprätthålla och skapa närhet jämfört med ett personligt möte där jag omedvetet tolkar in gester och annat. En dam fick mig att känna en våg av frid och av att ”komma hem”…Hon var gravt medelålders och hade givetvis ingen 17 årings kropp men hennes röst/tonfall/det hon förmedlade via kroppsspråket, fick mig att hamna i ett lugn och harmoni..en känsla av att det är så som det borde kännas ömsesidigt mellan en man och en kvinna. Det var många år sedan jag upplevde samma sak tidigare. -Jo, det är fattigt men är ändå skönt att kunna mötas via mobilen….

Min väg

Photo_1494012791561

Den väg jag färdas på, färdas jag ensam men den leder till Sonjas Camping. Det är helt säkert patetiskt att den enda destination som min väg leder mig till och som jag uppskattar, är Sonjas camping – vad säger det om mitt liv?. Det är en kort tid på året som jag har förmånen att få vara delaktig där. Trots att jag försöker, är jag ingen större klippa på plats men alla har vi våra egenheter och tillsammans är vi ett fint lag som gäster uppskattar. Vi är olika men jag gissar att de flesta känner att de tillhör en stor familj. Vi respekterar varandra och trivs med varandra. För min del är det fråga om ett femårigt förhållande. Endast mitt första äktenskap varade längre än så. I min lilla bubbla av subjektivitet blir jag blind för sanningen. Åtminstone om det inte är som så att sanningen är subjektiv. I min bubbla tror jag att det är jag som har brustit i alla mina nära kontakter med kvinnor…jag tror att jag har lämnat dem när jag upplevt att gränsen för vad mitt behov av anständig respekt, acceptans för olikheter, har krossats. En svagare man eller kanske starkare man än jag skulle ha hanterat sådant annorlunda. Dessvärre tror jag ändå inte att det går att kompromissa med sig själv…när ord från damen i mitt liv eller gärningar går från singularis till pluralis, finns ärr i förhållandet kvar. De måste man leva med som par…om man tycker att det är värt det…om man tycker att man inte är värd mer än så…om man inte vågar tro att den väg man färdas på, förvisso blir mörk ibland nöär solen går ner som på fotot men som helt säkert blir ljusare igen och då kommer ljuset från ett annat håll…precis som gryningen kom på vägen på fotot. Det svåraste är att överleva mörkret däremellan…”Hello darkness my firend, I come to talk whih you again”. Just nu blir det allt ljusare ute men för mig blir det allt mörkare. Att tappat tron på allt är ju mörkt men å andra sidan är det värre att inte ens ha en tro att kunna tappa. Jag vet inget alls och tror inte på något eller någon. Men det är inte helt sant….eftersom jag vet att jag är önskad , vet att jag behövs , vet att jag därför kommer att fortsätta följa vägen som leder till Sonjas camping..den trevliga personalen, trevliga gästerna, ljudet vid havet, lugnet och känslan av att jag betyder något viktigt…att på mitt pass sker inga brott – ingen kommer undan och inget kan skrämma mig, inget stök o alla kan sova lugnt…allt som finns när de sover och gör sig redo att leka med sina barn nästa dag och ge dem viktiga minnen för livet…det är jag och mörkret och en o annan hund…Det är den enda vägen som är viktig för mig. Nattens väktare.

Morfars liv lär mig

17887517_10154640157836925_702181316_o
Snön var djup julafton på landet- Gräsgärde – dimman från röken från alla cigaretter som de vuxna rökte kanske gjorde att jag inte såg julgranens topp, men jag fick en 20 cm blå traktor i metall. Det var morfars storebror som hade en tomtemask på sig som kom med den. Det påstås att han var en man som män ofta var på landet vid denna tid…en rå sälle. Jag minns Gunnar som en fin man i snickarbyxor som slaktade, som alltid bad min morfar att ta ut den gamla jakthunden o skjuta den…han kunde inte skjuta den själv…jag minns att han hämtade mig och min bror för att vi skulle få klappa kattungar…efteråt berättas det att han slängde dem i stenmuren efter att vi hade busat med dem. Det är lätt att inte förstå och att vara fördömande. Jag vet att han inte hade något annat val. En man måste ibland agera på ett sätt som han lider av. A man got to do what a man got to do. Min morfar och hans bror var de bästa män som levat.
Många år senare var jag inte ens medveten om att jag lät min fru gå med barnvagn i 2 km på cykelvägar som ännu inte var helt plogade. Jag tog bilen till jobbet…jag tror inte ens att jag tänkte på saken. Morfar och hans bror skulle inte ha gjort så. Jag hade glömt mer än jag pluggat och de hade gått fem-sex år i folkskola…men de var klokare än jag. De höll fast vid sina fruar nästan hela livet. Jag klarade inte mer än 10 år. De var klokare än vad jag var.

Åren mellan traktorn och min stackas x fru, innebar blandannat att jag målade en herrgård i Gräsgrärde och tjänade ihop till min första Mc…Yamaha RD 125 cc -78…köpt av firma i Karlskrona och jag höll på att köra ihjäl mig på hemvägen. Jag minns segrar inom löpning, friheten nära Värnanäs egendom..fiske, träning, romantik men delvis i skuggan av min ena kusin….oron o förväntan om jag skulle välkomnas till midsommarfirandet…lyckan när jag fick vara där….

Jag minns när morfar fyllde 50 år. Jag är där. Det är helt annorlunda med mitt liv jämfört med hans….jag är helt säkert mer fysiskt stark på alla sätt…men kanske inte om man räknar in jobbet med att brottas med tjurar, baxa stora stenar osv….än han någonsin var. Jag har helt säkert varit intim med 30-50 gånger fler kvinnor och det tycks dessvärre inte ha upphört…Jag kan så otroligt mycket mer än vad han har kunnat….men fram tills han dog, var det alltid honom jag bad om råd. Morfar var älskad av många och saknad av väldig många. Han dog under körsbärsträdet när körsbärsträdet blommade för snart 10 år sedan. Han hade på sig overallen från Bilprovningen och kepsen köpt på Gullabo marknad …den ljusblå men en logotype av ett vidsvin med texten ”Vidsvinens vänner” skrivet. Det var hans diskreta ställningstagande.

I sin ungdom var han schaufför åt dåtidens stora klassiska diva…Sarha Leander….hans chaufförsmössa hänger i min hall. Han eldade under lastbilar för att få dem att starta under kriget då hans var gränsvakt i norrland. Han var med om det som dödade 22 svenskar under kriget….han fick lite plåt inopererat i skallen men tyckte att det inte var något att fästa sig vid…Jag gissar att det enda som jag är bättre på än vad morfar var, är att sätta ord på tankar och känslor. Morfar överlevde och fanns för mormor och för min mor och mig.

Min 27 åriga, duktiga son behöver några ord från mig ibland, men jag är inte så klok o viktig som morfar var för många. Min kunskap används inte som den borde. Min betydelse o min KARMA – det som var tänkt för mig, har passerat ”bäst före datum”. Jag når inte längre och min roll har bleknat…Jag har några lopp att klara i sommar med min son men på nordöstra Öland i gryningen i början av augusti är det rimlig att jag simmar så långt jag kan mot Lettland. Så som de finaste männen levde tills slutet…morfar och hans bror levde: ”A man got to do what a man got to do”….”