En enkel man…bara en enkel man

Jag är farligare än 10 ligister i Rosengård… jag skadar alla och överlever åtta av sådana som dem. Jag har lika hög empatisk förmåga som Mahathma Gahndi, jag är snarkare, snabbare och tål mer smärta än andra män. Jag tål mycket mer press än andra män. Jag gråter mer än de flesta män. Jag är sexuellt överlägsen de flesta män. Min uppfattning är i dynamisk förrändring- jag vet att inget jag tror mig veta är en sanning som består. Jag ser rakt in i ditt inre, det går inte att ljuga för mig. Jag drar kräk- även kräk i löjligt dyra kostymer…jag diskriminerar inget kräk… inför domstol och får dem att svettas i vittnesbåset. Om de ljuger ser jag till att de får fängelse. Den som bär sig illa åt, får prata om saken med mig – jag kommer till denne. Jag tar hand om skadade djur. Jag hjälper,gratis, dem som känner att de inte vet hur de ska värna om sin rätt. Jag lämnar direkt dem som är nära mig och bär sig illa åt. Jag jobbar på att bli bättre på att inte mena att ”om du söker förlåtelse, får du vända dig till kyrkan och inte till mig” Jag är en dålig morfar som vill bli bättre morfar men vet inte hur.
Jag är en enkel man…bara en enkel man…ingen ”det ”eller ”hen”…jag är en man ..en kattunge, en kanin på Gotland och en hungrig tiger på samma gång. Jag struntar i vad andra är. Jag är dock en man.

Den som vill flyga med örnar kan inte bete sig som en kalkon

Jag fick böter för att jag körde över tillåten hastighet. Jag fick en hjärtinfarkt när jag tävlade i Ironman. Mina ben fixade inte loppet. Jag kom inte in på krogen eftersom jag påstods vara för full. Jag talade illa om min x och ingen vettig av motsatt kön vill ha med mig att göra….

-Nej…det är inte ”otur”! Det är en konsekvens av ditt handlande.
Den som kör för snabbt får förr eller senare böter. Den som inte är gediget vältränad sedan ett par år, riskerar sin hälsa när denne genomför Ironman. Den som inte har tränade ben för att klara av en viss ansträngning, kommer inte att klara av den. Den som är för full får inte komma in på krogen. Den som talar illa om andra kommer att finna att ingen gedigen, äkta, stabil av motsatt kön kommer att närma sig denne. Denne kommer endast att ha människor runt sig som matchar.
Man får det man förtjänar. Naturen strävar efter jämvikt. Mycket av det som man tar som ett nederlag när det slår till, borde istället ses som en signal om att man behöver skärpa sig om man vill ha ut något annat av livet än det som livet erbjuder eftersom man har gjort de val man har gjort.

Svårt att använda empati som lagkamrat -då sänker man sitt lag

Fotot är på min lagkompis Ingrid och mig. Vi genomförde en dags tävling som lag på ett närmast perfekt sätt.
Ingrid och jag är jämna gällande löpning på långa sträckor och vi tycks dessutom tänka på liknande sätt- lite djupare och lite bredare.

Endast vid ett tillfälle gällande andra lag, kände jag att det var något som jag inte förstod fullt ut men att av det lilla jag förstod och visste var sant, gillade jag det inte.

”Jag springer före trots att det är lagtävling. Jag gissar att vi måste klara av ca 1500 m på 15 minuter men jag vet inte säkert…vi är på en stig i skogen och jag vet inte vart vägen är som innebär att vi kan ge allt för att klarat tiden. Jag står på en klippa och skriker min lagkamrats namn högt…jag skriker ” X…Kom igen nu…öka”, flera gånger. Men om jag hade vänt om och sprungit tillbaka till min lagkamrat, skulle jag ha hört dennes andhämtning och insett att denne helt enkelt inte kan springa snabbare just då: Då hade jag förstått att det inte gav något positivt att skrika högt så alla kunde höra att min kamrat inte räckte till i stunden. Då hade jag förstått att det helt enkelt inte är möjligt att förmå den som inte har kraft nog att göra mycket mer än att andas och flytta ena foten framför den andra, att öka tempot. Då hade jag insett att när jag försöker får ur denne mer kraft än vad denne har förs stunden, kränker jag denne. När jag dessutom skriker så att det hörs långt, kränker jag ännu mer”.

Det ovan är något som jag funderar över men som jag måste anstränga mig att inte anse att jag tar för lätt på funderingen och att jag därmed har ett eget svar. Jag måste örfila upp mig själv för att inte anse att det måste vara givet för den som förödmjukar sin kamrat, att ha koll på om dennes kapacitet skiljer för mycket mot min egen – då är det inte rimligt att tävla i team. Dessutom måste jag örfila upp mig själv för att inte anse att felet aldrig kan vara min kamrats som är markant svagare. Felet måste vara mitt eftersom jag inte har försökt att kompensera för detta så att denne inte har pressats för hårt tidigare.

Jag måste örfila upp mig själv för att inte anse att egentligen borde det ha varit min kamrat som inte hade mer luft än för att räcka till att andas, som borde ha skrikit åt mig i skogen eftersom jag som var starkare, kanske borde ha valt en annan tävlingskompis eller åtminstone ha sett till att underlätta för och spara på min kompis krafter från första steget av tävlingen.

Jag kanske kan se en annan aspekt med tiden men jag tror faktiskt inte det.

Att leva som diamant

Jag – en diamant. Hård, en ljuspunkt i livet, en blick på något som inte går att vinna över, skör. Kanske är det så att de hårdaste o renaste av diamanter, också är skörast? Jag är tillsammans med en fd klubbkamrats syster. Han dog plötsligt i mars förra året. Vi besöker ofta hans grav. Vid hans begravning var den stora kyrkan nästan fullsatt. Det fanns säkert dessutom många som saknade honom utan att veta om att han var död. Han hade haft flera flickvänner innan han stadgade sig. Bland alla kort och blommor fanns säkert några av dem med en sista hälsning. År 2012 tog jag hand om begravningen av min far. Runt hans kista fanns blommor från tre olika kvinnor samt deras döttrar. Jag sökte upp dem och tackade. Det var kvinnor som jag inte hade en aning om att han hade varit viktig för. Så var det säkert även för min klubbkamrat. Människor som ångrade att de aldrig fick en chans att säga det som de hade velat säga åt honom. Men det är inte lätt att närma sig en diamant…jag tror att han också var en diamant. Alla vet att en diamant är oförstörbar. Ingen tänker på att någonstans har en diamant en svaghet som gör att den förstörs hastigt och tillsynens oväntat förr eller senare. Tre av mina fd, flickvänner…en fd fru…förlorade mig men vann varandras vänskap. Det är bra! Tre kvinnor som gärna har svart på fest….Tre svarta änkor. – liksom spindeln som skapar något nytt med hannen genom att para sig, var jag ett verktyg på andra sätt, spindelhonan äter sedan upp hannen för att skapa grund för något nytt o bli starkare., min roll innebar att de tre enskilda blev starkare i en treenighet..Kommer de gemensamt, iklädda som på fest – i svart- till min begravning? Kommer de att krama min gamla mor som de gillade? Mina barn är vuxna. De klarar sig bra i livet. De blir bättre än vad jag någonsin blev. Det är bra- det är så som utveckling ska ske. Jag- UnivesalverktygetKenneth – har spelat ut sin roll. Finns inget mer som är viktigt att fylla funktion för. Jag vet inte vad det innebär. ”I’ve forgotten what I started fighting for” REO Speedwagon

Mindfulness-medvetenhet i nuet

Lev i nuet. Tillåt att höra fågelsång. Tillåt att känna smaken av havet i munnen. Tillåt att springa en natt i sommarregn. Tillåt att gå egna vägar. Tillåt att strunta i vad andra tycker. Tillåt att släppa skyddet- att vara spontan. Tillåt att inte vara rädd för att blir sårad eftersom vetskapen om att du står för det äkta i tillvaron, innebär att du ändå är osårbar.

Ingen som har betydelse, bryr sig om du skulle ses som tillfälligt svag eftersom du har hjälpt någon över gatan, sagt vänligt ord till någon, förklarat för någon att denne är viktigt för dig på något sätt.

Livet är nu. Att inte leva på det sätt som man vill leva, är att tappa livskvalitet. Tappad tid för att man lägger energi på hjärnspöken, är som att leva i dimma och dis.

Tidigt i morse kom jag att tänka på två idrottare som jag är bekant med. Jag ser dem som de finaste av människor. Båda dessa män fick plötsligt allvarliga problem med hälsan trots att de är elitmotionärer. Jag vet att de har yrkesfunktioner som får människor att se upp till dem. Jag är dock säker på att det som de själva vill definiera sig som när någon frågar: ”Vem är du?”, är som pappor, morfar, som idrottsmän i samspel med andra. De har börjat kunna vara aktiva inom idrotten igen. Det måste vara som att återfå livet fast med ännu djupare insikter om vad som är verkligt viktigt i livet! De påminner mig om att en vältränad kropp inte är en garant för att man inte ska drabbas av proppar som hotar att släcka livet.

Vi kommer alla att ställas inför faktum att vi inte fick en ytterligare chans att lyssna på en bekant eller vän, att vi inte fick en chans att säga åt sin partner när man skildes i osämja, att det är ok att inte förstå varandra i alla lägen men att jag ändå tycker om denne. Vi kommer att säga sådant när vi står framför dennes grav, men då är det försent.

Att ta sig tid, att vara spontan, att strunta i om man ses som svag i stunden, allt sådant är viktigt…jag vet inte säkert varför det är viktigt …jag bara…vet att det är viktigt.