Livets sinuskurva i tvåsamhet

särbomodell

Allt i livet följer samma kurva. Det gäller livscykel, det gäller prestation och även behov av mat, andra behov och närhet kontra distans. Det enda som sker över tid, är att kurvan planar ut i olika grad. Människor som lever tillsammans under lång tid – flera år – får en kurva som liknar varandras men de kommer alltid att ha olika kurvor. Deras behov kommer aldrig att vara exakt samma eller exakt i synk.

Även två som är på samma våglängd – bild 1 och 2 – kan skapa mervärde i vissa delar, när det möts. Då blir 1+1=3. Då möts två olika ljudvågor, bild 3,- exempelvis en passande man som passar med en passande kvinna och tillsammans blir det musik med höjdpunkter precis som ett musikstycke är uppbyggt.

Det är då man är i olika frekvens – bild 4 – då man möts och det blir fel i mötet eftersom de inte delar intresse eller värderingar, som de två olika vågorna tillsammans orsakar brus- missljud i livet för varandra och för sin omgivning.

Det är naivt att tro att medelålders som är olika, kan agera som om de vore 20 år. 20-åringar som bildar familj kommer i många fall i livskurvor som liknar varandra efter 15-20 år tillsammans. 40-50 åringar som bildar par, men som är helt olika -(den ende gillar opera men den andra gillar hårdrock, Publiv/hemmakväkllar, soffhäng chipsoöl/träning och natur) hinner inte leva tillräckligt länge för att få mer glädje av varandra än vad priset blir i form av motgångar.

Reflektion

DSC_0799

Några mess: -Vad gör du? – Varför då? – Vad menar du med ordspråket? – Hej, jag ringer bara för att kolla så att allt är ok….tredje samtalet för dagen och det är ännu inte kväll….
-Jag vill att när vi ses ska det vara på ett visst sätt ….underförstått…Du är viktig för mig enbart på mina villkor och när mina regler gäller …regler som jag ändrar när som helst.

Mina tankar om detta
Den som desperat vill ha ensamrätt på någon och dennes tid, borde inse att det inte fungerar med tvång och kontroll. En beskrivning som jag tror på är att man kan föreställa sig att den man vill ha kvar i livet är sanden som man har i sin hand. När man kramar handen med sanden i, kommer trycket att bli allt större. Tillslut rinner sanden mellan fingrarna. Den som istället har sanden i sin kupade hand, visar den andre respekt och förtroende. Då finns bättre
Förutsättningar för att kontakten ska finnas kvar.

För att få del av någons annans tid och närhet, är det rimligt att fråga sig varför personen ifråga vill vara med mig. Vad har jag att erbjuda den jag vill umgås med på olika sätt?
Sanningen är att man inte får del av någons tid om denne inte känner sig behövd eller behöver vara nära personen av olika skäl…vänskap, få del av kunskap, kärlek, sex eller annat.

I kärlek samt i vänskap kan man inte ställa krav. Det funkar inte att kontrollerar den andre och det funkar inte att förvänta sig något när man dessutom ställer villkor.

Livet har inte lovat 2018

DSC_0549Vad var bra med 2017- varför blev det bra? Vad har 2017 lärt mig? Varför ska jag försöka ändra på det där jag var mindre bra?

Det enda man kan vara säker på är att man lever just när man lever. Det man kan vara nästan lika säker på är att fritiden är den viktigaste tiden. Det är den tiden man själv äger – arbetstiden har man sålt och det är inget som är givet eftersom den kan försvinna av olika anledningar. Av all tid infaller den största delen på vardagar. Fritid på vardagar borde alltså ses som den viktigaste tiden. När man delar viss fritid med någon som man tycker om och upplever saker tillsammans, blir stunden förvandlad till något som gör djupt avtryck hos båda. Då förändras framtiden eftersom varje sådan stund inte går att värdera mot andra stunder i livet.

2016 avslutades med jul och nyår som innebar värme, närhet och som gav mig en insikt om att jag hade fått känna det jag behöver för att inte bli det jag inte vill bli. Jag var i realitet sambo. Jag vet att jag inte hade något val att inte lämna i slutet av mars detta år. Men jag sörjer att jag inte hade något val trots att jag är helt säker på att den lilla sak som var ett problem, gick inte att överbrygga.
Tiden fram till mitten på juni, innebar att jag lärde mig en del om mig själv …jag utvecklades och fick bekanta som påverkade mig mycket , som har avvaktat när jag kom i en ny fas i livet första veckan i juni men som idag är tillbaka.

Från mitten av juni tills idag har jag jobbat på det förhållande där vi båda har mycket liknande uppväxt bara km från varandra, delar grundläggande syn på livet, delar det speciella liv …det är inte så jättevanligt att vilja simma ute i 10 gradigt vatten, springa ett halvt dygn…bara för att det är möjligt och man tror att man klarar av det..;-). Att jag tänker så och hittar en kvinna där det uppstår ömseidiga djupa känslor och som tänker som jag om utmaningar…det är faktiskt mer sannlikt att hon skulle ljuga om det, än att det är sant.

2017 gav mig per definition två fina förhållanden. De var väldigt viktiga och de gav mig det jag behövde men ur två helt olika aspekter. Det är nästan som om KARMA leker med mig.

Från sommaren 2016 till sista mars 2017, var jag i realitet sambo o som endast två nätter ensam under denna tid. Vi lagade mat, såg tv, drack vin, var intima, löste problem i livet, tränade ibland samtidigt. Jag vet att hon älskade mig och att jag var den första i hennes liv ,trots två giftemål.

Från juni utvecklades jag med en kvinna som mitt förnuft sa mig, kommer att bli den sista som jag följer o delar livet med. Vi fick många fina stunder och unika upplevelser. Jag tror att hon älskade mig någon gång..jag tror att det hon sa , stämde – att hon aldrig har älskat någon tidigare. När två i grunden speciella och självständiga men lika individer ska bygga något starkt, kan det inte ske annat än genom en väg som är kuperad…Det fanns berg att dela men även dalgångar där man tappade bort varandra. Det kändes bättre att agera omoget och därmed straffa sig själv när man gör sig själv illa genom att söka distans istället för närhet när man inte förstår och försvaret sedan tidigare är att fly. När man är i ett stup, vet man inte om det är ett steg i processen eller om det är lika definitivt över, liksom fram till mars då jag på många sätt var i djup harmoni. För den som har livet mer bakom sig än framför sig, behöver vara mer ödmjuk gällande sådant som livet endast serverar en gång. Hon är inte samma människa idag som hon var vid vår första date i juni. Idag längtar hon efter havet som skrämde henne. Hon kan simma crawl i minst 1200 m från att inte ens klara 25 meter i mitten av juni. Idag vet hon att hon kan springa dubbla maraton. Sådant förändrar människor på ett djupare sätt än att exempelvis kunna öka 50 kg i bänkpress under ett år. – Nej…, jag har del i detta, men jag känner inget alls… Det gör mig fundersam….
När barn ”på köpet”, har kommit in i mitt liv, har jag dessförinnan avvaktat. Vad vuxna människor gör för val, är deras egna sak men när barn presenteras som en ny vuxen i deras liv eftersom deras mamma eller pappa har träffat någon…då är det inget som kan få ske utan att det ska finnas chans till att de kan få en längre kontakt. Jag försökte men när jag inte är kvar, känner jag att jag svek fem barn. Det klandrar jag mig själv för. Jag vet inte ens om morgondagen finns för mig – i ännu mindre utsträckning kan jag försöka ta lärdom trots att jag borde inse att sannolikheten är stor att livet innebär att jag återigen har barn att förhålla mig till. Att finnas som en man som deras mamma tycker om, är ett större ansvar än det sätt som deras mamma och jag umgås på och betyder för varandra. När jag inte längre finns kvar, har jag svikit dem . Allt jag då kan önska, är att de ska minnas mig med glädje – att jag gjorde något positivt den tid jag fanns.

Jag vet att det blir som det var tänkt att blir – KARMA styr. Därför lär jag gå in i 2018 på samma sätt som 2017 avslutades…jag lever nu…jag umgås, jag lever men lovar lika lite som livet har lovat mig. Jag har inget dåligt samvete för att leva så just nu – de är dessa livsvillkor som livet har givit mig nu.

Under 2017 har jag fått en renessans som Ordningsvakt. Det har varit en förmån att få arbeta med kollegor och övrig personal. Vänskap har fördjupats, Jag har fått nya vänner som har gett mig förtroende – jag känner in människor. Jag är lite oroad över att jag inte är rädd för att ingripa mot våldsmän och att jag inte bryr mig om att bära knivskyddsväst. Kan det i själva verket inte alls handa om mod? Är det istället fråga om en grundläggande likgiltighet för om jag lever eller är död?

Eftersom livet inte är som jag önskar att det skulle vara, borde jag vilja ändra mina val så att 2018 inte blir som 2017. En radikal livsregel är att om det inte går som man ville genom det sätt man agerade på, ska man göra dess motsats.

Livet är en kedja av händelser som sker i flera steg varje dag och som gör att jag är där jag är. Idag överlever jag på det jag drar in, idag får jag fysiskt närhet och intimitet när jag vill, idag är jag fysiskt stark och uthållig trots att jag inte tränat mer än 7-10 timmar per vecka…jag är i ovanligt bra fysiskt form för att kanske fylla 52 år 2018. Däremot saknar jag ett erkännande om att jag är viktig för någon. Jag gissar att det hänger samman med att jag inte använder skyddsväst samt är helt orädd.

Jag lever när jag lever men om jag lever, vill jag tävla mycket mer 2018…vill även göra några respektingivande resultat på Ultramarathon samt på 1500m och 5000 m….Kalmar RC lyser med sin frånvaro på dessa distanser. Jag lär inte slå min son på Ironman men jag vill slå honom med minst 5 minuter i simning, avsluta med fjärilsim och simma under mitt pers på 1.06…Jag skulle göra bra ifrån mig inom dessa grenar även idag. Dock inser jag att min frånvaro av rädsla innebär att jag likväl kan vara död då Ironman Kalmar avgörs. Det är mitt värde hos någon annan som ger mig värde för mig själv. Jag behöver känna mig djup älskad för att ge mig själv värde. Då tar jag färre risker.
Det är en patetisk önskan men jag vill att jag ska bli älskad 2018 och att jul och nyår 2018 ska firas med den som älskar mig.
2017 innebar att jag sa ”Nej” till det som livet erbjöd, färre gånger än tidigare i mitt liv. Jag sa inte nej, trots att frånvaro av mitt ”nej”, innebar att jag hamnade i en ovisshet…exempelvis i relationer, i arbete. I grunden, har jag behov av trygghet och att kunna definiera. Detta år har mitt frånvaro av ”Nej”, inneburit att jag emellanåt inte har kunnat identifiera mig som arbetstagare inom ett av mina yrken, inte har kunnat definiera mig att vara i förhållanden. Tidigare har sådana tillstånd då jag inte kan definiera delar av mitt liv, inneburit att jag sa ”Nej”. På så sätt skapade jag en tillvaro då jag kunde definiera mig. Att jag var mindre benägen att säga ”Nej”, tyder på en mognad hos mig. Jag är ingen mes som inte har en åsikt och inte ar gränser för vad jag kan acceptera. Jag har satt gränser och varit tydlig med dessa. Varje sådan gräns har jag funderat över på många olika sätt. Jag tror inte att jag har låtit olika känslor påverka mig. Istället har jag försökt att vara objektiv i min subjektivitet. Jag fattar sällan svåra beslut utan att ha brutit ner frågan i delar. Jag använder en metodik – Göran Collstes etiska beslutsmodell- eftersom jag inte vill låta känslor påverka viktiga beslut. Det är efter att ha jobbat med mig själv med hjälp av bl.a denna metod, som jag kom fram till att bryta med en nära anhörig. Livet är för kort och tiden är för viktig för att inte avbryta något som har varit i negativ spiral i flera år.

Vi styr våra liv genom små val som vi gör dagligen. Att inte trycka ”like” i sociala medier, att ignorera någon, att ta avstånd från eller ta bort någon, är inte alls betydelselöst. Varje agerande – även om det sker ogenomtänkt, sätter igång olika steg som leder till andra steg i livet. När man tar avstånd från någon, är det något som ingen förstår. Ibland förstår man inte ens sina egna val. Men genom att ta bort något, visar man för andra att de är utbytbara och att det är sannolikt att den person som de hade som vän eller som viktigast av alla, förr eller senare också kommer att behandlas på samma sätt. Genom att ta bort eller inte visar ”like” ibland, kommer man att inskränka sig själv på längre sikt. Därmed blir man sin egen värsta ovän. Att inom förhållanden eller i vänskap, svära åt någon, eller bära sig illa åt på andra sätt, kan bli förlåtet men det blir ett ärr i kontakten. När det blir flera ärr, går det inte att fortsätta kontakten eftersom allt förtroende är borta. Barbro Lenner Axelsson var lektor i Sociologi samt en av två föregångare till det som kan kallas ”Sexolog”. Flera gånger hörde jag henne uttrycka: ”Det går inte att ta emot en smekning av den hand som har slagit”. Det hon syftar på är framförallt att det inte går att återskapa som det var innan en partner var elak. Barbros andra viktiga mantra var: ”Det mest intima man kan göra, är att sova tillsammans”. För många är det fråga om vackra meningar men som ändå inte når dem. Sedan många år, är dessa meningar en självklarhet eftersom livet har lärt mig att det fungerar så. När någon i ett destruktivt förhållande vill få sympati från mig, så att de orkar fortsätta…då förklarar jag att jag är fel person att prata med gällande det eftersom jag inte kan ljuga. Det är omöjligt att fortsätta när skrik, hot, svordomar, försök att kontrollera den andres liv..har förekommit.
I arbetslivet går det däremot att samverka i team trots att man är dess motsatser. I arbetet har man arbetsuppgifter att utföra. Man är ett redskap. Man går in i en yrkesroll och arbetar professionellt. En narkosläkare med ett år kvar till pension, var en mästare i att gå in i yrkesroll. Han gjorde sitt jobb på ett bra
sätt men så snart han hade fikarast, försjönk han i sitt stora intresse – historia.

En dag när vintern hade börjat släppa taget när våren knackade på dörren, tränade en vän till mig. Några dagar senare skulle han tävla i en ny sport. Han hade inte ens insett att drivkraften till det nya, innebar att han tappade andra viktiga saker i livet. Hur mycket hann han med att tänka och omvärdera under de få sekunder som han var medveten efter att hans hjärta stannade? Vissa val i livet har ett för högt pris. Han efterlämnar frågor som söker svar som kan landa i acceptans hos de närmaste. Det är snart ett år sedan som han insåg att livet inte hade lovat honom att ens få bli klar med träningspasset. Jag vet att frågorna finns kvar och att såren hos vissa närstående är vidöppna.

Livet har inte lovat lycka eller mer tid eller ”rättvisa” men jag vill använda varje stund som jag får, på ett sätt som innebär att jag när som helst kan se mig i spegeln och känna att jag hade goda avsikter, att jag gjorde rätt, att jag gjorde det jag måste göra.

En julsaga…nåja…berättelsen är åtminstone viktig

Kenneth171216

Samhörighet, gemenskap, en känsla av att dela något mycket viktigt och som långt ifrån alla andra förstår. Det är bra att Ultramarathon inne i Växjö sker så nära inpå julen. Vi blir påminda om att vi som har erfarenhet av tävlingen är lika på åtminstone ett udda men djupt sätt. Tävlingen lever fram till nästa gång starten går för tävlingen. Vi ses på andra tävlingar, vi blir vänner i sociala medier och ibland i verkliga livet. Vi blir vänner med anhöriga till medtävlanden. Alla presterar individuellt men får uppskattning från andra för att de var med och flyttade sina gränser på ett hedrande sätt. Resan fram till årets tävling har inneburit motgångar med hälsan för åtskilliga. Ryggproblem, livshotande sjukdomar, trafikolyckor mm, är några exempel. En legend hade inte ens kunnat springa 300 m under ett år men han ställde upp i 24 timmars med målet att klara maraton innan han lade sig för att gå några varv ytterligare på morgonen. Jag hade förmånen att se honom passera maran vid varvräkningen. Jag såg hans stund – så han var inte ensam om att uppleva den. Det var ett starkt minne även för mig.
Jag pratade några meningar med en annan legend som många underskattar gravt – han är rund om magen och tycks inte se ut att ha muskler. Han håller sig för sig själv, pratar väldigt lite men han tar sig runt varv efter varv i 12 timmar. Några ord, en tummen upp, det räcker väldigt långt ibland. För mig, är det viktigt att han är med varje år, han är en viktig del av tävlingen. Jag respekterar människor som han, djupare än jag respekterar den prylhets , glaumor och arrogans som jag upplever att många av mina klubbkamrater visar prov på. Dessutom ler jag åt tanken att den som ställer upp i 12 eller 24 timmars med svindyra kläder, dyra energidrycker men med arrogans …riskerar att få lära sig att inom ultra är det så mycket annat som är viktigare. Inom ultra, vinner ofta sköldpaddan över haren. Att kliva av efter 5 timmar på ett 12 timmars eftersom man missbedömde sin dagsform och inte tävlande med hjärnan…det leder till att sköldpaddan slår haren när 12 timmar har passerat.
Jag är stolt över att få vara en udda människa bland andra udda människor som hör till tävlingen. Vi består av människor som bla jobbar som städare, vaktmästare, är sjukpensionärer, är pensionärer, egenföretagare, läkare, advokater , poliser, präst….det finns säkert dessutom någon som jobbar som minkdödare ;-). Våra vardagsliv skulle inte kunna föra oss samman på det sätt som tävlingen gör.
Ultran har även lett till giftemål.
Även för den som är ensam under julen, blir ensamheten inte lika påtaglig när denne känner sig delaktig i gemenskapen genom tävlingen.
God Jul

Förtala ingen och aldrig

DSC_0150
Robert Aschberg hade ett program som hette ”Trolljägarna”. De sökte upp, konfronterade och överlämnade skadeståndsanspråk till personer som har kränkt andra medvetet på Internet -de hade ärekränkt, vilket utgör brott enligt Brottsbalken.

Åklagare åtalar när brott har skett men genom särskilda riktlinjer ska de vara mycket restriktiva med att åtala vid ärekränkningsbrott. Det är fråga om resursfördelning. Jag håller med! Det är mycket mer rimligt att de åtalar dem som kränker barn eller misshandlar kvinnor än att de ser till att hjälpa människor som har givit sig på andra människor som kan försvara sig själva.

Jag kom till en punkt då jag tvingades bryta en kontakt. Det gjorde ont men var absolut nödvändigt. Det skedde natten mellan en söndag och en måndag. Min flykt upptäcktes och gav omedelbar respons i form av kränkande ord om mig på på Facebook som syftade till att få mig att framstå som klandervärd i min levnad. Tingsrätten skriver att det inte spelar någon roll att det togs bort efter några timmar av den som skrev det. Det spelar heller ingen roll att det skrevs ”i stridens hetta”…nåväl…”strid”…jag smet som en liten mus men upptäcktes…

Några av mina vänner som har känt mig i många år, reagerade kraftigt på inläggen. Jag har inte tid…mitt liv är för kort för att ägna någon energi åt sådant …men jag insåg att jag måste göra en markering. Personen måste lära sig att aldrig under några omständigheter, förtala någon. Jag hade dessutom ett ansvar mot mina vänner och mot min trovärdighet. Jag kunde ha åtalat för brottet.Jag kunde ha krävt 7000 kr i skadestånd, men varför skulle jag göra mer än precis det jag behövde göra? Vad vore jag för man som skulle utnyttja sin ryggrad och sitt kunnande för att skada en person som innerst inne endast var djupt förtvivlad och som av andra skäl har det tufft nog ändå i livet?!

Min tid är för kort för att lägga tid på annat än det som andra tycker att jag är viktig för…min flickvän…men givetvis finns det en gräns för allt. För det fall en man bär sig illa åt mot mig eller mot min närhet…några illasinnade ord någonstans…då spårar jag även om det är dynamiska ip –
adresser eller ”skyddande telefonnummer”…då knackar jag på dörren och överlämnar anspråk om skadestånd. I vissa fall ser jag det som att ”Inget brott är för litet och ingen buse är för stor och ful”. Robert Aschberg – som jag har mött en gång – har säkert en del likheter.