Svårt att använda empati som lagkamrat -då sänker man sitt lag

Fotot är på min lagkompis Ingrid och mig. Vi genomförde en dags tävling som lag på ett närmast perfekt sätt.
Ingrid och jag är jämna gällande löpning på långa sträckor och vi tycks dessutom tänka på liknande sätt- lite djupare och lite bredare.

Endast vid ett tillfälle gällande andra lag, kände jag att det var något som jag inte förstod fullt ut men att av det lilla jag förstod och visste var sant, gillade jag det inte.

”Jag springer före trots att det är lagtävling. Jag gissar att vi måste klara av ca 1500 m på 15 minuter men jag vet inte säkert…vi är på en stig i skogen och jag vet inte vart vägen är som innebär att vi kan ge allt för att klarat tiden. Jag står på en klippa och skriker min lagkamrats namn högt…jag skriker ” X…Kom igen nu…öka”, flera gånger. Men om jag hade vänt om och sprungit tillbaka till min lagkamrat, skulle jag ha hört dennes andhämtning och insett att denne helt enkelt inte kan springa snabbare just då: Då hade jag förstått att det inte gav något positivt att skrika högt så alla kunde höra att min kamrat inte räckte till i stunden. Då hade jag förstått att det helt enkelt inte är möjligt att förmå den som inte har kraft nog att göra mycket mer än att andas och flytta ena foten framför den andra, att öka tempot. Då hade jag insett att när jag försöker får ur denne mer kraft än vad denne har förs stunden, kränker jag denne. När jag dessutom skriker så att det hörs långt, kränker jag ännu mer”.

Det ovan är något som jag funderar över men som jag måste anstränga mig att inte anse att jag tar för lätt på funderingen och att jag därmed har ett eget svar. Jag måste örfila upp mig själv för att inte anse att det måste vara givet för den som förödmjukar sin kamrat, att ha koll på om dennes kapacitet skiljer för mycket mot min egen – då är det inte rimligt att tävla i team. Dessutom måste jag örfila upp mig själv för att inte anse att felet aldrig kan vara min kamrats som är markant svagare. Felet måste vara mitt eftersom jag inte har försökt att kompensera för detta så att denne inte har pressats för hårt tidigare.

Jag måste örfila upp mig själv för att inte anse att egentligen borde det ha varit min kamrat som inte hade mer luft än för att räcka till att andas, som borde ha skrikit åt mig i skogen eftersom jag som var starkare, kanske borde ha valt en annan tävlingskompis eller åtminstone ha sett till att underlätta för och spara på min kompis krafter från första steget av tävlingen.

Jag kanske kan se en annan aspekt med tiden men jag tror faktiskt inte det.

Att leva som diamant

Jag – en diamant. Hård, en ljuspunkt i livet, en blick på något som inte går att vinna över, skör. Kanske är det så att de hårdaste o renaste av diamanter, också är skörast? Jag är tillsammans med en fd klubbkamrats syster. Han dog plötsligt i mars förra året. Vi besöker ofta hans grav. Vid hans begravning var den stora kyrkan nästan fullsatt. Det fanns säkert dessutom många som saknade honom utan att veta om att han var död. Han hade haft flera flickvänner innan han stadgade sig. Bland alla kort och blommor fanns säkert några av dem med en sista hälsning. År 2012 tog jag hand om begravningen av min far. Runt hans kista fanns blommor från tre olika kvinnor samt deras döttrar. Jag sökte upp dem och tackade. Det var kvinnor som jag inte hade en aning om att han hade varit viktig för. Så var det säkert även för min klubbkamrat. Människor som ångrade att de aldrig fick en chans att säga det som de hade velat säga åt honom. Men det är inte lätt att närma sig en diamant…jag tror att han också var en diamant. Alla vet att en diamant är oförstörbar. Ingen tänker på att någonstans har en diamant en svaghet som gör att den förstörs hastigt och tillsynens oväntat förr eller senare. Tre av mina fd, flickvänner…en fd fru…förlorade mig men vann varandras vänskap. Det är bra! Tre kvinnor som gärna har svart på fest….Tre svarta änkor. – liksom spindeln som skapar något nytt med hannen genom att para sig, var jag ett verktyg på andra sätt, spindelhonan äter sedan upp hannen för att skapa grund för något nytt o bli starkare., min roll innebar att de tre enskilda blev starkare i en treenighet..Kommer de gemensamt, iklädda som på fest – i svart- till min begravning? Kommer de att krama min gamla mor som de gillade? Mina barn är vuxna. De klarar sig bra i livet. De blir bättre än vad jag någonsin blev. Det är bra- det är så som utveckling ska ske. Jag- UnivesalverktygetKenneth – har spelat ut sin roll. Finns inget mer som är viktigt att fylla funktion för. Jag vet inte vad det innebär. ”I’ve forgotten what I started fighting for” REO Speedwagon

Mindfulness-medvetenhet i nuet

Lev i nuet. Tillåt att höra fågelsång. Tillåt att känna smaken av havet i munnen. Tillåt att springa en natt i sommarregn. Tillåt att gå egna vägar. Tillåt att strunta i vad andra tycker. Tillåt att släppa skyddet- att vara spontan. Tillåt att inte vara rädd för att blir sårad eftersom vetskapen om att du står för det äkta i tillvaron, innebär att du ändå är osårbar.

Ingen som har betydelse, bryr sig om du skulle ses som tillfälligt svag eftersom du har hjälpt någon över gatan, sagt vänligt ord till någon, förklarat för någon att denne är viktigt för dig på något sätt.

Livet är nu. Att inte leva på det sätt som man vill leva, är att tappa livskvalitet. Tappad tid för att man lägger energi på hjärnspöken, är som att leva i dimma och dis.

Tidigt i morse kom jag att tänka på två idrottare som jag är bekant med. Jag ser dem som de finaste av människor. Båda dessa män fick plötsligt allvarliga problem med hälsan trots att de är elitmotionärer. Jag vet att de har yrkesfunktioner som får människor att se upp till dem. Jag är dock säker på att det som de själva vill definiera sig som när någon frågar: ”Vem är du?”, är som pappor, morfar, som idrottsmän i samspel med andra. De har börjat kunna vara aktiva inom idrotten igen. Det måste vara som att återfå livet fast med ännu djupare insikter om vad som är verkligt viktigt i livet! De påminner mig om att en vältränad kropp inte är en garant för att man inte ska drabbas av proppar som hotar att släcka livet.

Vi kommer alla att ställas inför faktum att vi inte fick en ytterligare chans att lyssna på en bekant eller vän, att vi inte fick en chans att säga åt sin partner när man skildes i osämja, att det är ok att inte förstå varandra i alla lägen men att jag ändå tycker om denne. Vi kommer att säga sådant när vi står framför dennes grav, men då är det försent.

Att ta sig tid, att vara spontan, att strunta i om man ses som svag i stunden, allt sådant är viktigt…jag vet inte säkert varför det är viktigt …jag bara…vet att det är viktigt.

Paradoxala insikter

DSC09105_pp

Jag har stängt av känslor och lever på så sätt mindre än då jag kan få fram känslor men paradoxen är att jag trots att kan se på mig själv ur helikopterperspektiv. Jag borde ju inte ens kunna få en sådan symbolisk helikopter att lyfta.

”Jag bryr mig inte om hur poliser, läkare o andra som blir hotade av X, hanterar det. Du har åtalat honom men han tycker han är för sjuk för att vara i domstolen…men ändå kan han få fortsätta att hota folk och dessutom av skäl som endast hans förvirrade hjärna förstår! Jag lever nu och min tid är viktig. Jag accepterar inte hans beteende. Jag åker och pratar med honom och förklarar att han inte får störa mitt liv”, sa jag till åklagaren. Jag sökte honom i hans hem men trots att jag bad honom – med tydlig hövlig stämma- komma ut eftersom vi behövde prata, kom han inte ut. Ibland måste man göra sådant som är obehagligt. Han har haft vapen och han är utbildad på vapen. Risken fanns att han skulle använda vapen mot mig. Vissa risker måste tas. Det går inte att leva livet och ha på sig hängsel, livrem, fallskärm och flytväst. Jag vill hellre kunna leva livet i full frihet än att låta en psykopat få inskränka mitt liv genom att bli rädd för honom.

Pengar som kommer in och var tänkt till annat, måste går till något helt annat…någon skulle ha informerat mig om det för 14 dagar sedan men prioriterade inte att ge mig återkoppling som utlovat.

Jag har även insett att jag har använts som ett objekt – ett redskap – i ett annat avseende i månader men det gav mig inte tillbaka annat än en visshet som jag inte gillar. Att inse att man inte ses som en människa – en individ, det innebär att jag tappar något av det jag vill se hos andra- viktiga delar av mänsklighet som vi kanske borde vara. Ibland vill jag inte få bekräftat det jag tror mig ha förstått, även om jag hade till viss del anpassat mig efter min insikt.

Jag känner inget alls gällande de två styckena ovan. Inget alls. Det kan betyda att jag inte gå att nås – att jag har för hårda skydd inom mig. När man inte kan bli arg, besviken, eller glad eller ledsen…då kanske man har svårt för att kunna vara betydelsefull för någon.

Om några timmar ska jag springa ett marathon i behagligt tempo. Jag ska hjälpa en man att springa under 4 timmar eftersom det är viktigt för honom. Flera kommer att springa men jag gissar att det är jag, och någon annan som verkligen kommer att springa 42 km. Är det av godhet från min sida? – Nej…tyvärr är det inte det som är drivkraften…jag skulle ändå ha behövt springa mer än 30 km i morgon. Nu får mitt pass lite större mening och jag får sällskap.

Är jag en god eller ond människa? Att konfrontera den person som sätter skräck i fruar till poliser mmm, är inte snällt av mig eftersom han helt säkert inte fixar att möta verkligheten i form av jag. Att hota via telefon, är ju en helt annan sak. Jag försöker inte vara god men jag följer mitt samvete o min moraliska kompass. Jag tror på KARMA, …men inte eftersom jag vill ses som god…för mig är det fråga om en naturlag som är något utöver alla religioner.

När jag får orden ”Kvinnor är elaka och listiga”, påpekade för mig flera gånger, insåg jag att det i själva verket var ren information i all välvilja om att den som formulerade orden, syftar på sig själv. En mer normal man skulle reagera på destruktivt sätt….bli arg osv…men jag känner inget alls och har ingen tanke om någonting gällande personen. Allt blir som det blir ändå och jag kanske trots allt inte har tolkat alla nyanser rätt. Känner inget, har inga tankar om framtida förhållningssätt.

Jag lever nu och jag vill leva det på det sätt jag känner är naturligt för mig. Om andra tolkat att jag är elak i något avseende, så är det deras rätt att tycka vad de vill men det påverkar inte mig…Jag skulle aldrig någonsin manipulera någon eller använda i visst syfte…människor försvinner ur mitt liv…men jag skulle inte försöka ha någon förankrad lateralt i mitt liv, för att vid behov kunna få in mer proximalt igen. Människors fria vilja är grundläggande för mig precis som tesen om att det är vårt beteende som definierar vem vi är – inte vad vi säger eller skriver – är grundläggande för mig. Det innebär att för mig är vissa människor ett skal som kan ge ett bra intryck och kan tyckas vara framgångsrikt, men jag ser att bakom skalet finns inget vackert alls…och jag vet att skalet spricker ibland. Jag ser på människor genom att se rakt in i deras inre. På så sätt är jag obehaglig men jag kan leva med det.

Kenneth 3.0

version3”Forsberg 3.0”! Så skev min bästa vän när jag förklarade att jag rakar av mitt hår. Det borde ha fallit en tår för varje hårstrå, men jag kände, endast möjligen, att det var en lättnad och en självklarhet. Valet och beslutet fanns inom mig sedan en längre tid trots att jag inte var medveten om det. Jag kände också att livets omständigheter förde in mig där jag var hösten,vintern 2015 och våren 2016. Hittills är det inte lika illa. Just nu har jag kontroll. Men jag gillar inte att jag låter mig vara där jag är…jag vet att det är situationer som helt enkelt inte kan avslutas på ett bra sätt. Andra får lida…men å andra sidan, är det dem som har valt mig o får hantera det som det är nu. Livet ska vara en lärmomästare…jag får samtal från kontantnummer och från privata nummer på konstiga tider….så även i skrivande stund. Givetvis svarar jag inte på sådant.I det snurr jag befinner mig i, finns det säkert en om annan som ser på utifrån och som läger all skuld på mig. Det är förvisso deras problem- inte mitt. Har jag en hotbild på mig? Kanske…men jag är bekymrad över att jag inte bryr mig och inte känner annat än tomt gällande något. Det går inte att lugga en skallig och jag är rakad;-). Den som inte kan känna något- kan heller inte bli rädd eller arg av att bli hotad. Jag är där jag inte vill vara i livet men jag är nyfiken på hur det ska ta stopp denna gång. Att raka håret var snarare en följd av att jag tagit fram andra sidor- hårdare sidor – av mig själv…Forsberg 3.0, har funnits i flera år men använts vid få tillfällen. Idag är den jag. Vad kom först- hönan eller ägget?! Behövde jag ta fram sidan hos mig eller kom den fram först och mitt sätt att hantera saker på, kom som en naturlig reaktion?

Jag är empatisk och har nog en moralisk kompass som visar hyggligt rätt men jag vet att under vissa förhållanden kan jag inte nås eller beröras…jag är artig osv…och ”snäll”…men då flyter jag med som en båt i en ström…Hmm, givetvis är jag ingen man som faller undan, bryter samman, väntar, krusar osv om exempelvis en speciell vän bär sig illa åt…jag håller istället god min men umgås samtidigt med en eller flera andra speciella vänner. Det är en befrielse och en förbannelse på samma gång….Givetvis är det en situation som tar slut eftersom den helt enkelt inte fungerar mer än kanske 1-3 månader innan något sker som bryter det. Jag ler åt mig själv – eftersom jag inte kan göra annat än så…självinsikt…när jag ser mig som en hamster i ett hjul…Skillnaden är att livet tycks placera mig i sådana hjul titt som tätt. Mina val i livet spelar mindre roll – jag förs till hjulet i alla fall. Det finns humor i det hela. Livet har alltså humor:-). Det enda som stör mig till viss del, är att jag vet att det är farligt, att andra …åtminstone någon, får lida – skumma telefonsamtal är sannolikt ett symtom- och att sådant här kan gå riktigt illa. Förra gången tog det slut på bästa möjliga sätt. Då innebar det att jag kunde hjälpa en annan människa till ett nytt liv med självständighet och kärlek. Samtidigt hade Karma en plan för mig bara en vecka senare. Men…just nu är det inte lika mycket snurr som det var då.

Jag tränar mer med hjärnan – lyssnar på kroppen och agerar strategiskt – nu och tränar fler timmar per vecka jämfört med för en månad sedan. 7-9 mil löpning, 4 km simning och 2 timmar styrketräning i denna vecka. Nästa vecka behöver jag börja smyga in med åtminstone 8-12 mil cykel. Jag tror inte att jag är säker på varför, men jag vill prestera bra för min ålder i några tuffa lopp i vår och i sommar. Jag tror inte att tider och placeringar är det primära för mig. Jag tror att jag vill känna att jag vill ta i och försöka pressa min kropp. Förvisso ska det räcka för att placera mig bättre än de flesta som är hälften så gamla…men det tror jag inte är drivkraften. Jag försöker att ha koll på mig själv så att jag inte kommer på att träningen o tävlingarna i själva verket är en flykt från mig själv och det verkliga livet som betydde något. Jag vill heller inte inse att det är destruktivitet som driver – en outtalad vilja att straffa sig själv för att livet inte är som jag tycker att det borde vara. En gång började jag formulera en forskarplan med fundering på om vissa tränar hårt o tävlar hårt på ett destruktivt sätt.
Jag tror att jag är inne på något delikat. Ärligt…vem fan bryr sig ett smack om någon gubbe eller tant pressar sitt pers på Ironman med en timme eller springer maran 40 min bättre än förra gången?! Inte ens ens egna barn bryr sig något alls om det!