Det började bli mörkt då jag startade min gps utanför min farmors lägenhet. Jag skulle springa från Nybro mot Kalmar men bli upphämtad längst med vägen. Mitt försprång var 40 minuter. Det snöade lätt och var nollgradigt den 8 mars 2012. Kanske var det vinterns avskedsföreställning för att på allvar överlåta åt våren att väcka liv i naturen? Fågelkvitter i den stilla gryningen, alla vitsippor, att se busiga rävungar och att känna doften av havet. Allt detta hör till våren. Det lär förmodligen min 85 åriga farmor inte få uppleva ännu en gång. Cancern övertar hennes kropp i allt snabbare takt för varje dag men hennes intellekt är som en ointaglig fästning som förmedlar fotografiska minnesepisoder ur hennes liv. När hon berättar, håller hon liv i flera tanketrådar samtidigt, som hon knyter samman efter 10-20 minuter. Det skulle jag inte fixa! Emellanåt tänds en glöd i hennes ögon. Det sker när hon berättar om gamla oförrätter som hon inte hade möjlighet att göra något åt. Jag lovade henne att jag ska försöka återställa det ”Amerikaarv” som farfar borde ha fått. 

Tankarna på det som förmodligen blir vårt sista möte distraherade mig endast till viss del när jag sprang. Sedan ett par år, har jag en del problem med andningen när jag springer. Det finns bättre och sämre dagar.  Jag kastade en blick på min gps för att kolla distansen. Det var tyngre att springa än det borde ha varit. Mätaren stod på 3,2 avverkade kilometrar. Trots att jag inte borde, kollade jag på tiden…14.45. Det var tungt att springa och jag hade ingen fart i benen. Självfallet var det meningen att jag skulle springa i normalt träningstempo och inte snabbare än så, men jag mindes hur det känns när det känns som det ska göra – lätt steg, lätt andning och landskapet glider förbi snabbt och smidigt i strax över 14 km/h.  Är det en orimlig förväntan av en man inne på sitt 46:e levnadsår och som börjar få för högt Blodtryck? Jag övergick till att fundera över mina upptäckter i skogen tidigare under dagen. För ett halvår sedan då min far hade dött, började jag undersöka släktens historia och fann att en släkting hade köpt 5500 kvadratmeter mark år 1917, några månader innan han mönstrade in i första världskriget för USA. Han har lagfaren ännu idag. När jag sprang, tänkte jag på hur jag hade vandrat i dessa marker med kamera och gps som visade de exakta koordinaterna som jag kunde jämföra mot de som finns angivet i lantmäterikartan.  Marken består mest av granskog som är mellan 8-14 meter höga. Där fanns även rester av husgrunder samt en välgjord men smal brunn. Jag fotodokumenterade allt så att gps koordinaterna syntes. När jag gick mot bilen och skulle vidare till farmor, fick jag längst med fastighetsgränsen, på en grusväg i skogen. Av en slump upptäckte jag ett uthugget stenblock som jag insåg, hade varit en del av en grind. På blocket finns det en text uthugget: ”FO….FB eller F8. Under detta står det ”1910”. Det upptog en del av mina tankar när jag sprang . På fastighetskartan från 1917 fanns inga hus med. Så inte heller, på en militärkarta från slutet av 1800-talet. Resterna efter hus i skogen borde vara från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal.  Är stenblocket ditflyttat?   Syftar texten på orten ”Folkehyltan” eller är det ”Forsberg”…mina anfäder…som åsyftas? När jag sprang, märkte jag att det hade börjat mörkna och snöra allt mer men andningen kändes lättare och jag började ana upplevelsen från förr. Jag hade sprungit omkring 5-6 km, tempot var högre, jag sprang lättare andningen var mycket lättare….jag kände mig stark på ett nästan berusande sätt…lugn och självsäker i förvissningen om att just då fanns det inte många  i Kalmar län som var äldre än 30 år och som skulle hänga med mig obesvärat. Jag hälsade på en bil som tutade på mig eftersom jag anade att det var en välvillig tutning. Min faster skrev sedan ett mail om att det var hon i den där Volvon.  Jag fortsatte att springa och tänka. Det mesta av mina tankar kretsade omkring stenen i skogen och hur jag skulle kunna försöka lösa gåtan, jag funderade över vilka som hade bott där och hur de levde. Mina tankar avbröts av att en bil bakom mig tutade och passerade mig. Jag skulle bli upphämtad längre fram. Omedelbart efter att fotot togs kollade jag på min gpsklocka….11,6 km 53,38.

Jag hade tappat kontrollen över min tid. Därför gled den iväg snabbare än jag kunde förmå att uppleva det. Dagar hade blivit till veckor. Jag hade varit fullt upptagen av nuet och hade slutat att bry mig om dåtid eller framtid. Det var ett par minusgrader ute. Det var kväll. Det var snö när jag sprang genom ett kvarter nära centrala Kalmar. Jag hörde ett klirrande som uppstår då glasflaskor i plastpåsar slås mor varandra. Ljudet blandades med ljudet av fotsteg mot en hårdpackat snöbeklädd trottoar. Den första gången jag hörde detta, var jag förmodligen inte ens medveten om ljudets innebörd. När jag hörde ljudet för kanske fjärde gången på kort tid, blev jag uppmärksam på det så till vida att jag blev förvånad. Förvåningen kändes ok. Den skrämde mig inte. Den sekund som det tog för mig att passera stadiet av förvåning till att komma till ett stadium av insikt, kändes som en obehagligt lång tid. Jag insåg att jag  uppenbart var så upptagen av nuet – "Mindefullness" – att jag tappade ett visst grepp om verkligheten omkring mig.

Självfallet borde jag ha varit medveten om att det var tidig fredagkväll i slutet av januari och att jag sprang genom ett  kvarter som framförallt befolkas av studenter och att det var en tid så studenter med turkosa eller lila plastpåsar från Systembolaget, promenerar omkring på gatan!

De söker sig till ett väder- och vindskyddat bo i gemenskap för att dricka ut innehållet i flaskorna i påsarna.  Några kilometer senare sprang jag i ett elljusspår. Ett par rådjur korsade min väg. De stannade upp ett tag på vägen och såg mig. Så gör inte vi människor, vi ser inte varandra när vi möts. Därefter fortsatte de, sannolikt till en väder- och vindskyddad plats med några kvistar att tugga på.    

”Du är en mycket intelligent man som är hängiven det du gör”, skrev min faster.

I själva verket är jag ganska korkad men jag har fantasi, är kreativ och envis.Hon syftade på att jag har följt upp några vaga indikationer gällande att släkten äger mark och fastigheter utan vetskap.

Min far och fastrar var minderåriga då min farfar dog som en följd av en arbetsplatsolycka.Vid bouppteckningen, 21 juli 1957, företräddes de av en ”God man”. Farfar dog fattig. Inga fastigheter fanns upptagna i förteckningen.  Min undersökning visar att min farfar lämnades så som 3 åring, till kusiner när hans far (min farfars far) och min farfars fars syskon samt min farfars syskon emigrerade. När min far dog i oktober 2011, började jag undersöka vilka från släkten som emigrerade samt när, och vart ifrån de emigrerade. Jag fann att min farfars farfars syskon och min farfars far samt hans barn (utom min farfar), var smeder och ägde fastigheter söder om Kalmar.  

Jag har letat i flera gamla arkiv. I två fall, såldes fastigheter när de emigrerade. I två fall, ägde mina anfäder alltjämt sina fastigheter i Sverige, 25 år efter att de hade emigrerat, dessa stals sedan och såldes vidare. I två fall, äger en släkting alltjämnt två fastigheter om 5500 kvadratmeter med skog, trots att denne släkting som stred för USA i både första och andra världskriget (mönstrade som 62 åring), har varit avliden i 60 år.  Min farfars farfar, Frans Otto Forsberg, föddes 1838, var den som såg till att nästan alla i släkten emigrerade. Flera av dessa blev förmögna och är ännu rikare idag. Jag sökte efter vad som hade skett med Frans Otto. Han fanns inte med i de stora släktsökardatabaserna i Sverige eller i USA. Kyrkogårdsförvaltningen visste heller inte. Jag åkte och letade efter en gravsten och fann hans frus, Maria Kristina, 1839-1909. Den var stor och påkostad. När jag skrapade bort mossa, såg jag att längst nedre står det ”F. Forsberg´s familjegrav”. Ingen från kyrkan visste något. Jag började därför bläddra i gamla arkiv och fann att Smeden Frans Otto, dog i maj 1926, i den lilla stugan i den lilla orten, dit han flyttade och bildade familj 1862. När han dog var min farfar 17 år. Han visste säkert inte om, att han hade sin gamla farfar inom 2 mils avstånd. Jag löste alltså gåtan om texten på gravstenen. Min farfars farfar begravdes jämte sin hustru. Ingen anhörig fanns kvar i Sverige och ingen skrev dit hans namn på gravstenen. Jag ska fixa det på något sätt. Förvisso var Frans Ottos barn i Amerika, ganska rika redan år 1909 då Maria Kristina dog, men jag tror inte att de bekostade gravstenen som måste ha kostat en förmögenhet för den fattige smeden Frans Otto.

Det som jag har gjort och som jag nästan är klar med, borde ha gjorts för 80 år sedan. Så enkelt är det inte! Min farfar var ensam kvar i släkten och visste nästan inget alls. Han var fattig och arbetade som målare, utan att ha fått utbildning. Min far var 13 år då min farfar dog. Han gick till sjöss som 16 åring, skaffade familj, lyckades ta yrkesbevis för grävmaskiner. Min far, Allan, var ingen akademiker.Den enda i släkten som har haft möjligheter och resurser för att kunna karlägga och försöka ställa till rätta som jag har gjort, är jag. Det viktiga är att någon har gjort det som måste göras förr eller senare.

Kommer detta att förändra något för mina kusiner (arvingar till min ena faster), min andra faster och för mig och mina bröder? – Ja, det borde det göra. Det tar lite tid, att få lagfart på det som rätteligen tillhör oss, men sedan, kan vi använda marken, sätta upp några sommarstugor. På så sätt återvänder släkten Forsberg till den plats som Frans Otto och Maria Kristina, valde ut, en gång för ca 150 år sedan.

Nyårsafton 2010, Sälenfjällen, Stötens skidanläggning.

Den 30 december 2010

Jag och familjen hade valt att fira nyår i Stöten. Några år tidigare hade jag arbetat på anläggningen och mindes hur det var att köra till Stöten, en resa på 74 mil. Då hade jag kört ensam men jag kände ändå samma känsla, många timmars körning genom städer för att sedan komma ut i glesbyggd där man kunde skymta snötäckta fjäll. Strax efter Malung ser man Sälenfjällen så som ett upplyst nöjesfält mitt i ödemarken. Det är en speciell känsla att köra uppför backen i Fjällvägen- upp mot anläggningarna. Känslan av förväntan och av att komma bort från ödemarken försvinner dessvärre när man måste fortsätta ut i ödemarken mot Stöten som är beläget intill Norska gränsen, tre mil bortom de övriga skidanläggningarna. – Är du säker på att detta är rätt väg, sa min dotter som satt i baksätet.

Visst kunde jag förstå henne. Vi hade åkt från ett inbjudande upplyst område ut via en mörk väg tillsynes på väg rakt ut i ödemarken. Den sista halvmilen till anläggningen blev allt mer inbjudande ju närmare slutmålet vi kom. Först såg vi några enstaka marschaller med ett par hundra meters mellanrum. De sista 200 metrarna fanns marschaller var tionde meter..

Kylan slog emot oss när vi klev ur bilen. Vi hade inte funderat så mycket på hur kallt det kunde vara men en snabb koll visade att det var minus 21 grader. Jag konstaterade att det skulle innebära att det inte kunde bli några längre pass på skidorna under nyårsafton.

Den 30 december 2010 klockan 14.37

Under förmiddagen hade jag kört ett försiktigt längdskidpass på bara en mil medan resten av familjen hade suttit i värmestugor mer än de hade åkt utför. Nu plaskade vi runt i anläggningens lilla 12 meters bassäng – samma bassäng som jag hade simmat 1500 meter i med voltvändningar några år tidigare. En badgäst sa att det skulle blir ner mot -30 grader under natten. Därmed insåg jag att det innebar att jag inte kulle kunna åka mer skidor. Vi skulle ju köra hem på nyårsdagen och att åka skidor när det var kallare än minus 21 grader som det var nu, var otänkbart. Vi hade bord i restaurangen kl 20. Alltså hade jag en enda chans ytterligare i skidspåret – åtminstone 5 km – ett varv!

Klockan 17 var jag påpälsad till den grad att jag knappt kom ut genom dörren, ändå slog kylan emot mig. Det var tveklöst ännu kallare! När jag började åka i skidspåret, insåg jag att det var enormt vackert….Allt var tyst eftersom nästan ingen var ute p.g.a. kylan. Alla lamporna utgjorde en barriär mot den kalla, tysta och farliga ödemarken. Jag är ovan skidåkare och har alltid haft svårt för nedförsbackar men å andra sidan finns det nästan inga backar alls på Öland och väldigt sällan snö. Första knepiga nedförsbacken i spåret kom redan efter ett par hundra meter. Den 20 meter korta backen i 30 graders lutning gav upphov till en fartvind som åt sig igenom den halsduk jag hade lindat för munnen. När jag andades in den extremt kalla luften, kompenserade jag detta genom att arbeta extra hårt i uppförsbacken. Jag använde samma taktik ett par kilometer….kompensera den chockartade nedkylningen men extra hårt arbete uppför. Det dröjde inte länge förrän jag började svettas och svettdropparna bildade istappar i håret som stack fram under min toppluva. Spåret sträckte sig till största delen runt anläggningens huvudbyggnader men det gjorde en avstickare vid ett ställe . Jag hade alltid varit nyfiken och drogs till det okända, så jag testade avstickaren. Min logik sa mig att spåret lär mynna ut på en närliggande väg i närheten. Dessutom var det ju belyst och jag såg lamporna från anläggningen lysa upp himlen.

Efter ytterligare någon kilometer kände jag att jag började blir skicklig på att hålla mig på benen i nerförsbackarna. Allt tog slut när jag kom ut ur en nedförsbacke vars sista del slutade i en skarp högerkurva. En flock rådjur….nej det måste ha varit renar – rådjur finns inte så långt norrut i Sverige – hade placerat sig på spåret. De hade nog inte kalkylerat om att en halvgalen Ölänning skulle komma susandes denna kyliga kväll! Jag skrek för att de skulle flytta sig men det var för sent. Jag körde på en av dem. Jag hann förnimma en bild av en massa päls, ett slags skrik som jag inte hade hört tidigare och en brännande smärta i min ena fot. Därefter förlorade jag medvetandet men jag vaknade förmodligen snabbt igen av att djuret som hade mig över sig, reste sig. Jag kastades åt sidan och hann se djuret springa in i mörkret in i skogen. Det vällde upp stötar av smärta från min vänstra fot. Jag förstod att den var bruten….ännu en gång – första gången var jag sju år och hoppade på ett ben hem från skolan. ”Historien upprepar sig”, tänkte jag.  – Nåväl, jag är tuffare idag så som farbror Kenneth, än jag var som den lille blyge, stammande Kenneth. Det vore då faan om jag inte skulle kunna krypa tillbaka, sa jag högt för mig själv. Det var ett hot till naturen om att inte djävlas med mig! När jag samlade krafter för att ta mig hemåt, inventerade jag mina hjälpmedel. En skida var bruten. En stav var borta och en var bruten men….det fanns blod i snön! – Jag blöder alltså, men varifrån?

Till min stora lättnad konstaterade jag att jag hade alla lemmar i behåll….nåja, åtminstone dem som jag behövde den närmsta tiden. Det började blir förbannat kallt! Jag läckte inte blod någonstans. Därför måste blodet komma från något av djuren! – Satan!! Jag gillar inte att djur lider!! Åt helvete med korrupta politiker och andra avskum som profilerar på de svaga människorna! Men djur…djur saknar funktioner i hjärnan vilket betyder att ett djur aldrig kan vara elakt. Ett djur ska aldrig lida! Jag kände att jag hade bråttom tillbaka så att någon jägare kan leta efter djuret och förkorta dess plåga. Jag reste mig upp på ena benet med hjälp av en skida som stöd. Min brutna fot pulserade och för varje puls, strömmade en våg av smärta uppåt. Jag grät. Jag grät av förtvivlan över att jag hade skadat ett djur som får lida för att jag hade varit klantig. Jag hade säkert gråtit om jag hade fått möjligheten att bryta nacken av det, men det skulle ändå ha känts bättre än att lämna det med blodet rinnande så att dess livskraft sakta försvann. Till slut skulle det bli lämnat av flocken, kanske lämnad av sitt kid, men lämnad att dö ensam….. – Om det finns en gud, kan du fara åt helvete, skrek jag i ren förtvivlan medan jag jobbade mig upp för backen. När jag hade kommit till backens krön kom jag på att jag hade en middagstid att passa, bruten fot eller inte…så var det! Klockan var bara 18.45, och jag skulle nog kunna ta en genväg snart för att komma ut på en backe. Jag tyckte mig kunna höra hur pistmaskinerna jobbade… ensamma mitt i ljuset ute i ingenmansland. Den stackaren som måste utstå detta…att på midsommar…-Nej, det är ju nyårsafton..köra ensam ute när andra är med sina nära och kära – ljuger så mycket de kan, skrattar, hitta på upptåg och dricker alldeles för mycket – just den, stackaren måtte få tillåtelse att dricka whiskey och samtidigt köra pistmaskin! Förresten, jag vet att det finns två polispatruller i ett område omfattade 40 mil: Det skulle krävas en armada av dyngraka pistförare för att locka hit en enda liten patrull. Stöten är ju beläget tre mil från det som i bästa fall kan räknas som civilisation!

Det var jobbigare är jag trodde att ta mig upp för backen. Mina tänder skakade okontrollerat, säkert av ansträngningen! Jag insåg att jag sparar kraft om jag tar det lite lugnare. – Visst är jag starkare än det mesta annat som lever, men det gäller att vara smart….Nu är jag trött, ja rent av sömning – har inte sovit ut sedan resan. Jag kryper alltså istället för att stappla fram. Kan ju höra pistmaskinen som måste vara bakom skogsdungen! – Foten känns ok nu….känner den faktiskt inte alls och behöver inte kolla om den sitter kvar…-Ah….fan, en fot mer eller mindre! Skulle ju kunna kvala in i handikapplandslaget med en protes, åtminstone i den hedervärda distansen – 100 km löpning Jag är 44 år…so what… behöver inte ha riktigt alla lemmar med mig in i ålderdomen. – Aha, se där! Jag har redan kommit en bit in i skogsdungen! – Jag har alltid varit skicklig på att avleda – och lura mig själv, snart är jag ute i backen! – Ska bara vila mig lite….tittar mot stjärnorna….Oscar Wilde menade att ”alla ligger vi i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna” – Hade varit roligt att lära känna honom…men nu ska jag bara vila lite… innan sista rycket mot…..

………….

Det var lätt att hitta mig. Jag hade ingen jacka på mig och hittades innan 2010 hade hunnit övergå i 2011. Min sista resa blev med helikopter till Mora lasarett. Det var minus 31 grader ute. Min kroppstemperatur var 27 grader och jag visade inga livstecken. Trots att Mora lasaretts resurser endast klara åtta intensivvårdspatienter, vilket indikerar att de inte har resurser för svårare fall, lät de mig ändå ligga ensam i ett rum under 6 timmar under det att de sakta värmde upp mig till 37 grader. När jag hade uppnått 37 grader och ändå inte visade livstecken, förklarades jag död.

Jag dog utan att ha den minsta aning om hur det hade gått med djuret som förmodligen var en ren. Det hade säkert gjort mig förbannat om jag hade kunnat bli förbannad.

Vad händer i kroppen?

Under eftermiddagen hade temperaturen börjat sjunka ner mot minus 30 grader. Vid minus 16 grader ställs skidtävlingar in. Det bedöms som om fysisk ansträngning i kallare miljö än så, är förenat med alltför stora risker. Detta var jag mycket medveten om. Att träna i minus 30 grader är inget annat än att utmana döden.

Fartvinden i nedförsbackarna innebär att kylan ökar temporärt. Kläderna fungerar därmed sämre som skydd. När huden utsätts för kyla, minskar kroppen blodcirkulationen till huden. Den mängd blod som har blivit nedkyld, kommer ju ändå in till kroppens viktigare organ så som hjärta, stora kroppspulsådern och levern. Tillsammans med den kalla luften som jag andades in, kyls kroppen ner inifrån. Inne i kroppens organ är temperaturen 38-39 grader, beroende på bl.a. hur surhetsgraden varierar. Kroppen försöker återställa temperaturen genom att öka förbränningen – ämnesomsättningen. Dessutom tvingade jag kroppen till hårt arbete uppför backarna för att inte frysa. Med andra ord, arbetade min kropp med en väldigt hög förbränning. Vid temperaturer kallare än minus 16 grader, är det risk att kroppen inte klarar av att hålla temperaturen invärtes. När jag ansträngde mig uppför lurades temperatursensorer i stora kroppspulsådern till att tro att jag var för varm. Blod strömmade ut i den kalla huden och svettdroppar vällde fram innan kroppen hade riktigt fått en totaluppfattning av situationen. När jag åkte plant eller i nerförsbacke, frös svettdropparna till is och de inre organen drabbades åter igen av nedkylt blod från huden. Min andning ökade ju dessutom när jag jobbade mig uppför backarna, vilket än snabbare drog ner kall lyft till lungorna – precis i närheten av stora kroppspulsåderns temperatursensorer.

På så sätt växelverkade kroppens försvarsmekanismer och min ambition om att försöka hålla mig varm, till att min invärtes kroppstemperatur sjönk allt mer. När jag krockande med renen, kunde jag inte längre öka energiförbrukningen med vilja. Det kan likställas med att jag hade en braskamin men kunde inte längre stoppa in något rännbart i den. I fallet jag hade haft mer underhudsfett eller hade varit kvinna, då skulle kroppen själv ha använt underhudsfett som bränsle. Kroppens förmåga- att gravis stänga av blodflödet till organ som inte är livsviktiga arbetade för högryck. I den extrema kylan sker denna process mycket snabbt. Ett av kroppens sista försök att skapa värme var att jag började skaka och ”hacka tänder”. Detta är en energikrävande process som ökar energiförbrukningen med 400 % – just den energi som jag var i så desperat behov av!  När kroppen inser att det inte hjälpe, slutar det med detta för att försöka spara energi. All mer stängs av tills inte ens hjärnan kan få tillräckligt mycket energi. Då uppstår den initiala förvirring som jag visade prov på när jag blandade ihop midsommarafton och nyårsafton. Därefter blev jag sömning som en följd av att hjärnan började stäcka ner sina funktioner för att spara energi. Ungefär samtidigt öppnar kroppen de avstängda områdena och låter varmt blod flöda ut i hud, tår och fingrar. Det är en reflex som kallas ”Köldilatation”. Detta är inte helt utrett men forskare tror att det är kroppens sista försök att rädda de lemmar och hud som har varit utan blod. När det förhållandevis varma blodet strömmade ut, kände jag mig varm. Faktiskt så varm att jag tog av mig jackan precis innan jag somnade! Därmed hade kroppens försvarsmekanismer tömt nästan all energi, energiförlusterna blev enorma när värmen från blodet på huden, nästan frös till is.

Jag hittades snabbt och det finns massor av fall beskrivna då människor klarat sig utan men, men ändå har haft en temperatur på 25 grader då det hade förts till sjukhus. Vid 33 grader sker en medvetande sänkning, vid 32 grader sker hjärtrytmrubbningar, vid 27 grader börjar hjärtats kamrar att flimra, för att efter en stund helt sluta att slå.

Visst hade jag kunnat överleva! Generellt gäller att uppvärmningen helst ska sker långsamt, inifrån kroppen och med nogsam hjärtövervakning. På de stora sjukhusen, kopplas patienten till en hjärt-lung- maskin som värmer upp blodet sakta. Det är dessvärre så att det inte är att kalkylera med samma service långt ute i ödemarken och med närmsta sjukhus 10-15 mil bort som är skickligare på att behandla benbrott än de är på att behandla svåra intensivvårdsfall.

Under krigen, plockades förlista sjömän upp ur haven. De frös, så dessa placerades i pannrummet med följd av at de dog. Senare kom läkare fram till att det kalla blodet från hud, armar och ben inte ska få rusa in till hjärtat. Det slutar slå om det får för kallt blod. Det är förövrigt på detta sätt som hjärtan stoppas i samband med hjärtoperationer. Nedkylt blod leds via en hjärt-lung- maskin till hjärtat.

(Jag använde Hans Örnhagens bok ”Hyperbar fysiologi och dykerimedicin” som stöd för mina kunskaper).

Julafton 1976. Jag var 10 år. Jag insåg att jag var stor – var ju storebror…

Det pirrade i magen från det att jag vaknade och pirrade alltjämt då jag och pappa satt i den nya Volvon, på väg bort från höghuset som var vårt hem och som jag avskydde, på väg till Stensö och friheten i löparspåren. Vi skulle springa ett varv på 2,5 km slingan. Pappa var stark som löpare och vi sprang hårt och jämnt . Jag hade mina första riktiga löparskor på mig – Nike med våffelmönster.  Idag, sådär 30 löparskor senare, känner jag alltjämt att dessa som pappa gav mig, var bland de allra bästa.

Jag var mager, blyg och stammade som liten, jag var mycket osäker. Ingen kan säga vad som var orsaken till detta men jag vet att den som lovar ett barn att finnas till hands, lovar att komma på klassmötet, lovar att vara nykter på julafton, men sedan inte håller löften….gång på gång….den personen  – pappa Allan, har hjälpt till att forma en individ som inte törs tro på någonting och som har svårt med förmågan att kunna tro på någonting, att kunna förlita sig på andra människor och att kunna våga tro på sin egen förmåga om möjligheter i livet. Allan ville inget illa. Att det blev som det blev, berodde på att han själv inte visste hur man skulle göra. Hans far dog plötsligt när allan var 13 år. Allan tystnade och ägnade sig mycket åt sin kanin.  Kanske var det då som Allan förlorade tilliten, att han inte vågade leva med någon annan, att han endast kunde ha förmågan att leva parallellt med andra människor? Vad hade hänt med mina bröder om vår mor inte hade valt att år 1977, leva med oss  men utan Allan?

Pappa Allan och jag bodde tillsammans vissa perioder. Vi bodde en period, jag var 13 år –  på hösten i mina kusiners sommarstuga tre mil söder om Kalmar, Ekenäs/Fåraviken – där kommer mina lyckligaste barndomsminnen från.  Jag och Allan åkte ut till ”aborrefiskestället” och jag minns än idag, hur min kropp skakade av förväntan som tilltog allt mer ju närmare det för mig, magiska stället vi kom.

Det blev ett par abborrar som jag rensade och Allan stekte.

Allan försökte på sitt sätt att vara så bra som det var möjligt att vara pappa.  Han var inte rik och han visste ju egentligen inte hur han skulle bete sig.  Han visste att jag tyckte om idrott och att det var det jag sysslade med efter skolan tills det var läggdags. Under åren fick jag några idrottsredskap som blev till det käraste jag ägde. Dessa prylar var inte som andra idrottsprylar – precis som min far inte var som andra fäder. Mitt bordtennisrackert var format som en kupad hand – alla andra som såldes i cykelaffären var platta. Det hade jag konstaterat efter att gång på gång, ha studerat dessa. Min fotboll var av äkta läder och luktade som en gammal ko. Den var inte rund men heller inte oval….den hade liksom en stor ”finne” stor som en tennisboll som utgjorde en utbuktning på den annars hyggligt ovalrunda fotbollen. Pappa Allan, sa att om jag sparkade tillräckligt mycket på den, så skulle den bli rund.  Fotbollens studsande på fotbollsplanen var omöjlig att förutsäga, men det var bra eftersom det tränade upp min ”bollkänsla”. Gåtan om vart Allan lyckades finna dessa prylar som egentligen inte borde ha funnits, lär förbli olöst. Ett livsmysterium bland andra.

Allan var inte tekniskt lagd och var heller ingen akademiker eller filosof. När det gäller fysiskt grovarbete tillhörde han emellertid de allra bästa! Det vet alla som kände honom och det framkommer i de arbetsbetyg som jag har hittat bland hans handlingar.

Det finns mycket roliga minnen att berätta om Allan men dessvärre också minnen som är dess motats.  Som vuxen kan jag konstatera att det inte var hans fel att allt inte blev som de borde ha kunnat bli. Allan saknade förmågan. Allan blev aldrig vuxen inom vissa områden. Jag saknar också vissa förmågor som jag borde ha. Jag kämpar för att blir bättre på att leva men det är svårt. Liksom Allan, lär jag inte kunna leva med någon. Den stora empatiska förmåga jag besitter, är mer till en plåga för mig än till nytta. Lite bättre än vad Allan förmådde, har jag lyckats med . Nästa generation – mina nästan vuxna barn, lär sannolikt inte präglas av symtom av en frånvarande pappa på samma sätt som Allan gjorde gällande sin far och jag gjorde gällande Allan.

Färjestaden den 23 november 2011  Kenneth M Forsberg